Björn Ulveaus fortsätter att sprida myten att alla fildelning handlar om förlorad försäljning. Knappast. Vad han sedan gör är att försvara musikindustrin och de studioproducerande människor som lever på den.

Och visst kan det vara tråkigt attmöjligheterna att få ihop till en egen ö i Djursholm kanske inte är så stora. Många låtskrivare/musiker klarar sig dock alldeles utmärkt utanför studiomusiken och skivbolagskontraktens värld.

Hur mycket har den sjunkande skivförsäljningen att göra med den industriellt producerad musikens död? Ganska mycket tror jag. Det går inte längre att stajla och bygga upp produkt som en mini-industri och sälja den som ‘brittney spears’. Då får man ha massiva PR-Budgetar och events som Idol eller Melodifestivalen för att sälja sina produkter.

Musikindustri har också vägrat i 20 år att ändra på sin affärsmodell och distributionen av musik via runda plastbitar. Och fortsätter ta ut samma överpris för sina varor trots den elektroniska distributionens radikalt minskade kostnader.

Folk är villiga att betala för musik.
Om det finns lättanvända alternativ som är anpassade för digitaldistribution där man kan ta flytta mellan olika former av uppspelning från mobil till dator och tv. Om priset är det rätta också förstås.

Det är bara via monopol som kan ta ut det
pris man vill utan priskonkurrens.

Tillslut, nedanstående citat borde även
gälla den industriellt producerade musiken.

I skapandeprocessen ingår bortrensning av skräp. För att veta när något är bra måste man iskallt och utan misskund kunna identifiera och kasta det som är dåligt eller mediokert.

Aftonbladet: Pirater stjäl från fattiga låtskrivare (Debatt)

Jag skriver det här för att försöka ge en bild inifrån, väl medveten om att jag på många sätt är en synnerligen illa lämpad talesman för de ”stackars” låtskrivarna, de som ännu inte har fått ihop tillräckligt till ett eget flygplan. Men jag blir så ilsk när ett antal moderata riksdagsmän, piratpartiet och andra, som vill inskränka upphovsrätten på internet, målar upp en mäktig och opersonlig ”upphovsindustri” som huvudfiende. De angripna är människor av kött och blod, som brinner för det de gör. När jag talar med yngre kolleger om hur deras situation ser ut i dag känner jag starkt med dem och förstår deras oro för framtiden. Några av dem har en känsla av att det de gör håller på att nedvärderas. Förespråkarna för ”rätten till fildelning” säger nedlåtande: ”Dom kan väl ge sig ut och sjunga lite, så får dom betalt” i fullkomlig okunnighet om att de som ligger bakom det så kallade svenska musikundret för det mesta inte ens har snuddat vid artistlivet, de är låtskrivare och producenter.

I skapandeprocessen ingår bortrensning av skräp. För att veta när något är bra måste man iskallt och utan misskund kunna identifiera och kasta det som är dåligt eller mediokert.

Och detta tar en mycket stor del av tiden.

Om man inte har den tiden, om man inte har råd helt enkelt, då sjunker kvaliteten på ens arbete.

Man kan ha tur med vissa toppar, men i längden blir nivån lägre. Jag kommer så väl ihåg när Benny och jag inte längre var tvungna att flänga omkring i buskarna och spela i olika konstellationer (inget ont om Hep Stars eller Hootenanny Singers).

Känslan av stolthet över att kunna kalla sig kompositör/textförfattare och kunna försörja sig på sitt yrke. Det som låtskrivarna bakom Britney Spears, Backstreet boys, Celine Dion och alla andra världsartister har gjort och gör. Och det som vi hoppas att nya unga talanger i Sverige ska kunna fortsätta med.

Att få en hel generation som vant sig vid gratis nedladdning att känna att upphovsrätten är lika viktig som exempelvis äganderätten är svårt, men det går. För några år sen fattade jag för första gången att musiken min yngsta dotter lyssnade på var gratis nedladdad från Napster och att hon själv inte hade en aning om vad hon gjorde.

Men det var ju lätt att förklara och nu tillhör hon dem som hellre betalar för sin nedladdning. Förutsatt att det går lätt och bekymmersfritt, förstås.

Det går att skapa förståelse och det måste gå att hitta lösningar för en modern upphovsrätt som fungerar på internet utan att ta till integritetskränkande övervakning.

”Who can live without it …”

Orden skrevs ursprungligen till en minimusikal som hette ”The girl with the golden hair”. Rollfiguren som sjunger är en ung flicka, jublande glad för att hon har en viss talang, närmare bestämt att folk stannar upp och lyssnar när hon sjunger.

På ett högre och mera poetiskt plan kan orden också sägas vilja förmedla tacksamhet över att det över huvud taget finns musik.