Jag röstade nej till EU. Varför? För att jag klart insåg att EU är ett politiskt projekt. Att målet med projektet var just det enade Europa som tydligen anses så förhatligt. Och de enorma svårigheterna som ett sådant projekt innebär.

Om man röstade på något annat i EU omröstningen var man mer än lovligt naiv eller oinformerad.

Men jag är också en pragmatisk realist. Sverige är med i EU tack vare att en majoritet av svenska folket röstade in oss. Då är vi också tvungna att engagera oss i de beslut som fattas.

Det går inte att gå med i EU-klubben för att sedan sitta i ett hörn och tjura. Självklart kommer det då fattas beslut som inte alltid är i ens intresse. Om man aktivt motarbetar den församling man gått med i är troligen förutsättningarna inte stora att någon ska lyssna på en.

Men Sören Wibe med flera tycks förutsätta att EU inte går att påverka. EUs makt är vår makt. Det är svenska regeringen tillsammans med andra regeringar och svenska eu-parlamentariker som fattar EU’s beslut. Det är EG-domstolen som tolkar dessa lagar.

Sören Wibes huvudargument är att den svenska nationella självbestämmande rätten försvinner. Nationalist argumentet. Självklart. Det är den helt logiska slutsatsen av att gå med i en organisation som EU att makt flyttas ut från nationella parlament. Att det sen i Lissabonfördrag sägs att de nationella parlamenten ska få mer inflyttande verkar Sören Wibe helt ignorera. 

Sedan handlar det om att i fall efter fall några svenskar lärt sig använda EU-systemet för att driva igenom beslut i Sverige. Oftast företag och lobbyistgrupper som insett att EU går att påverka. Som hyresgästföreningen som fick ett uppvaknande när fastighetsägarna gick till Bryssel för att klaga på de svenska kommunala bostadsbolagen  och nu skaffat sig en egen EU-expert.

Och NEJ till varje pris anhängarna har ju valt att inte vara med att påverka.

Och vad är alternativet. Utträde? För att i bästa fall förhandla till oss ett sämre avtal för handels och politiska kontakter.

Redan från början pekade vi i den socialdemokratiska nej-kommittén på att rätten att ta strid för kollektivavtalen kunde sättas ur spel av EG-domstolen. Sedan dess har jag och andra socialdemokratiska EU-kritiker i år efter år talat, skrivit och vädjat till partiet att begränsa EU:s makt, åtminstone vad gäller arbetsrätten. Sedan Vaxholmsfallet kom upp 2004, har vi upprepade gånger och i alla möjliga olika former sökt få partiets ledning att agera för att säkra svensk arbetsrätt i de pågående fördragsförhandlingarna.
Inget har skett. Inga speciella svenska krav lades fram när Lissabonfördraget slutförhandlades 2007, vare sig av den förra socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande alliansregeringen. Inte ens frågan om Sveriges deltagande i EMU fördes på tal, trots folkomröstningsresultatet. Och vad beträffar arbetsrätten, viftades våra farhågor bort med motiveringen att tillräckliga garantier redan fanns i existerande fördrag. Vår kritik var billig skrämselpropaganda ända fram till tisdagen den 18 december 2007, då den besannades och konkretiserades i form av Laval-domen.
När EG-domstolen väl avgjort målet, skedde en märklig förvandling i tonläget från såväl fack som parti. Tidigare hade man mullrat om utträde ur EU om domen gick facket emot. Ställd inför fullbordat faktum var man mer återhållsam. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly, förklarade att det var ”en seger att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter”.
En seger? Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå?
För det skulle komma mer. Flera socialdemokrater med hög integritet – Arne Kjörnsberg, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson – påpekade att partiet hade de maktmedel som fordrades för att kullkasta Laval-domen. Partiet kunde (och kan!) vägra ratificera Lissabonfördraget, om inte Sverige fick de nödvändiga garantierna för vår arbetsmarknadsmodell. Detta skulle räcka. Men icke, efter en tankepaus förklarade partiledningen att Lissabonfördraget skulle ratificeras, ingen folkomröstning skulle hållas, och så – som grädde på moset – kom påståendet att man genom att godkänna Lissabonfördraget i själva verket skulle undanröja Lavaldomen!
Där passerades gränsen. I åratal har man mot bättre vetande hävdat att EU-
rätten inte inkräktar på de fackliga rättigheterna. När sanningen uppenbaras erkänner man inte fakta, utan utfärdar nya löften: Om bara EU får ännu mera makt så skall det ordna sig. Detta är att föra folk bakom ljuset! Lissabonfördraget ändrar ingenting i EG-domstolens beslut att sätta den fria rörligheten över fackliga rättigheter.
Det finns ett hyckleri som präglat de flesta svenska partiers EU-politik ända från början. Det gäller dels det stora samförstånd som finns, dels ambitionen att dölja omfattningen av den maktöverföring som sker. Inom socialdemokratin framställs EU-projektet gärna som en arena där vänstern i kamp mot högern söker tämja det internationella kapitalet. Ingvar Carlsson pläderade för medlemskap för att vi socialdemokrater skulle ”göra Europa rött”. Och när Pierre Schori 1999 for till Bryssel var det för att, som han sade, bekämpa ”turbokapitalismen”.
Höger mot vänster – sossar mot moderater, så har huvudtemat varit i EU-kampanjerna. Och visst finns det skillnader mellan högern och vänstern.
Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel.
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.

”Nu lämnar jag partiet”