Så vad är alternativen?

Säkerhetspolitik borde skötas med realism. Flummeri med tankar på en evig fred över världen eller media som målar fan, eller i det här fallet ryssen på väggen, är knappast en konstruktiv grund att bygga säkerhetspolitik på.

Det är också märkligt att när USA
spänner musklerna i öst-Europa finns det ingen som reagerar. Eller över utvidgningen av NATO till en global militärmakt under USAs ledarskap. Med udden riktad just mot Kina och Ryssland. Det är bara fredsfrämjande om USA sätter upp missilbaser hos vår polska granne eller håller flottövningar med NATO i indiska oceanen. Indien ska ju bli associerad till NATO precis som Sverige. Det gäller att hålla ett öga på ambitiösa ryssar och kineser som vill in i både mellersta östern och Europa. Precis som central-amerika är ju detta USAs bakgård numera.

Rent konkret misstänker jag att vi inte har något alternativ. Sverige har idag inte förmåga att föra ett självständigt försvar tror jag. Då återstår NATO eller Europa som en säkerhetspolitisk partner. NATO är för mig det absolut sämsta alternativet. Som till och med NATO vänner medger är organisationen helt beroende av USA. Vilket de inte ser som ett problem tydligen. Allt för många säkerhetspolitiska kommentatorer tycks fortfarande vara kvar i en USA bild från 1940-50 talet med USA som Europas befriare. Något som är historia, inte framtid.

Därför blir mitt enda alternativ att Europa utvecklar en oberoende säkerhetspolitik under demokratisk kontroll. För att detta ska ske måste dock många mentala blockeringar släppa. Både till höger och vänster.

Men som vanligt sover vi här i Sverige. Vad har det för betydelse vad som händer i världen när det är idrottsgala eller dansande kändisar på TV.

Medan ÖB hugger ved.

Strax före det nya året publicerade
exempelvis den isländska dagstidningen 24 Stundir en ledarartikel,
i vilken chefredaktören Ólafur Stephensen med oro noterar
den ökade ryska militära aktiviteten i nordområdena –
unik sedan kalla kriget.

Stephensens sammanställning borde vara av intresse för Sverige:

Sista veckan i december kränkte ryskt militärflyg
finländskt luftrum. Ett dussintal liknande incidenter har
inträffat de senaste två åren.

På juldagen styrde två ryska militärflygplan in i danskt luftövervakningsområde.

Antalet ryska bombflygplan som under förra året flög
över norskt övervakningsområde är nära
hundra.

Mellan augusti och november flög ryska
militärflygplan vid tio tillfällen in i det isländska
luftövervakningsområdet i Nordatlanten.

Ólafur
Stephensen nämner inte de baltiska staterna eller Georgien, men
hade också kunnat lägga dessa länder till listan. Han
tar emellertid upp ökade ryska u-båtsaktiviteter, ett
nyvaknat intresse för Svalbard och fyrdubblade
försvarsutgifter sedan år 2001.

Vladimir Putins Ryssland
spänner öppet sina muskler och skruvar upp retoriken,
frågan är bara vad man vill uppnå. Har Kreml fientliga
avsikter? Handlar det om att återskapa bilden av en stormakt och
därigenom vinna inflytande i världspolitiken? Eller är
Putin bara ute efter att visa styrka inför den egna befolkningen,
efter år av nationell förödmjukelse?

Oavsett
vilket kan vi i Sverige inte längre blunda för vad som sker i
vårt närområde. Att ta utvecklingen på allvar
är ett uttryck för realism, inte rysskräck.

Powered by ScribeFire.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *