Kompetens i Vita Huset – Därför vill jag ha Hillary Clinton

Sofia Nerbrand verkar inte uppskatta kompetens i Vita Huset. Trots att hon själv skriver vilka mediokra kandidater republikanerna har. Efter katastrofen med GWB behövs det någon som kan  reda upp både en inhemsk och utländsk situation som är värre en den var i slutet av 60- för USA. Ekonomin håller på att implodera och utomlands håller man på att tappa kontrollen. Se t ex mellan-östern  där gulf-länderna håller på att anpassa sig till ett amerikanskt tillbakadragande från regionen. Det är knappast någon tillfällighet att Bush fick nej till höjd oljeproduktion eller att GCC närmar sig Iran. Eller att Frankrike kommet att sätta upp en militärbas i Gulfen.

USA kommer att tvärnita. Det finns knappast någon som tror att landet kan fortsätta konsumera på krediter som den omdömeslösa Greenspan uppmuntrade folk till. Frågan är väl snarare om en amerikansk finansiell kollaps kan förhindras. Eller har alla glömt att Irak-kriget som så mycket annat finansierats med den ’värdesäkra’ världs valutan dollarn som säkerhet.

John McCain är helt enkelt för gamla och sjuk. Han kommer att vara 81 år vid sin andra president period. Mitt Romney är en tom kostym med en bra hårklippning. Huckabee är en provinsiell lantlig kristen som står så långt ute till höger att det borde skrämma folk. Giuliani är som tur är på väg ut med sina rådgivare som Norman Podhoretz ivrig förespråkare för det tredje världskriget och kärnvapenbombning av diverse folk.

Den demokratiska Reagan-Kennedy klonen Obama inger knappast något förtroende. Edwards har tyvärr ingen chans. Hillary Clinton har iallafall en visad förmåga att läsa in sig på fakta och vara påläst. Och en arbetsetik som slår alla dagens övriga kandidater. Inga mer amerikanska presidenter som sitter och sover i kabinett rummet. Omvärlden har inte råd med det.

Sen kan man undra varför så många till höger i Sverige ser ett amerikanskt globalt ledarskap som naturligt och något önskvärt? Historiskt kanske men knappast realistiskt i dagens läge. Jag kan föreställa mig en värld där Europa balanserar både USA och Kina. Ryssland är ingen ekonomiskt stormakt och knappast ett militärt hot. Jag hade rekommenderat nedanstående artikel från NY Times Magazin. Skribenten ser tre framtida regioner dominera där Europa är en. Noterar att skribenten heller inte ser något behov av en någon expansiv europeisk arme, något som Europa inte behöver. Tvärtom ger Europas, precis om Kinas, ’mjuka’ makt större inflytande än någon arme någonsin gett. Likadant integrationen av omgivande länder i den Europeiska ekonomin.

Är det inte dags även det svenska politiska
etablisemanget vaknar och ser ett Europeiskt alternativ

New America Foundation Parag Khann i New York Times ”Waving Goodbye to Hegemony.”

At best, America’s unipolar moment lasted through the 1990s, but that was also a decade adrift. The post-cold-war ”peace dividend” was never converted into a global liberal order under American leadership.

So now, rather than bestriding the globe, we are competing — and losing — in a geopolitical marketplace alongside the world’s other superpowers: the European Union and China. This is geopolitics in the 21st century: the new Big Three. Not Russia, an increasingly depopulated expanse run by Gazprom.gov; not an incoherent Islam embroiled in internal wars; and not India, lagging decades behind China in both development and strategic appetite. The Big Three make the rules — their own rules — without any one of them dominating. And the others are left to choose their suitors in this post-American world.

The more we appreciate the differences among the American, European and Chinese worldviews, the more we will see the planetary stakes of the new global game. Previous eras of balance of power have been among European powers sharing a common culture. The cold war, too, was not truly an ”East-West” struggle; it remained essentially a contest over Europe. What we have today, for the first time in history, is a global, multicivilizational, multipolar battle.

In Europe’s capital, Brussels, technocrats, strategists and legislators
increasingly see their role as being the global balancer between
America and China. Jorgo Chatzimarkakis, a German member of the European Parliament,
calls it “European patriotism.” The Europeans play both sides, and if
they do it well, they profit handsomely. It’s a trend that will outlast
both President Nicolas Sarkozy of France, the self-described “friend of America,” and Chancellor Angela Merkel
of Germany, regardless of her visiting the Crawford ranch.

It may
comfort American conservatives to point out that Europe still lacks a
common army; the only problem is that it doesn’t really need one.
Europeans use intelligence and the police to apprehend radical
Islamists, social policy to try to integrate restive Muslim populations
and economic strength to incorporate the former Soviet Union and
gradually subdue Russia. Each year European investment in Turkey grows
as well, binding it closer to the E.U. even if it never becomes a
member
. And each year a new pipeline route opens transporting oil and
gas from Libya,
Algeria or Azerbaijan to Europe. What other superpower grows by an
average of one country per year, with others waiting in line and
begging to join?

SvD » Ledarsidan » Därför är jag republikan

De demokratiska kandidaterna konkurrerar om att vara mest protektioniska. Hillary Clinton anser numera att Nafta är dåligt och hon röstade emot Cafta, som hade inneburit större frihet för små centralamerikanska länder att exportera till USA. Hon är för en time out för alla nya handelsavtal och argumenterar för ”pro-amerikansk” handel, läs mindre import. Barack Obamas handelspolitik vore förmodligen ännu sämre.

Förra veckans börsfall påminde om USA:s betydelse för den globala ekonomin. Tvärnitar amerikanerna och går i protektionistisk riktning, bromsar de den goda utvecklingen runt om på jorden. Världens fattiga har anledning att bäva för en demokratisk president.

Amerikas betydelse som supermakt kan inte nog betonas och uppskattas. Föreställ er en värld som i stället dominerades av Ryssland, Kina eller Pakistan. USA har synder på sitt samvete, men är ändå världens starkaste och viktigaste kraft för demokratisering och mänskliga rättigheter. Det är helt centralt att Amerika inte vänder sig inåt, och lämnar omvärlden i sticket.

Invasionen av Irak blev tyvärr inte en framgångssaga med fred och snabbt utvecklad demokrati, men det vore förödande för Iraks folk och USA:s ställning i världen om alla amerikanska styrkor lämnade landet inom sexton månader, vilket Barack Obama kräver. Då skulle Irak med hög sannolikhet förvandlas till en fullskalig krigszon där shiiter och sunnimuslimer dödar varandra en masse och staten riskera att helt falla sönder. Läget i dag är betydligt ljusare efter den truppförstärkning som skedde under 2007, men den ökade närvaron var alla presidentkandidaterna från början emot. Förutom republikanernas John McCain.

Men det är inte bara utrikespolitiskt som vissa republikanska företrädare är att föredra framför demokraternas främsta profiler. På flera inrikes- politiska områden står Hillary Clinton och Barack Obama till vänster om svensk socialdemokrati. De är bland annat mot friskolepeng och premiepension och är varma anhängare av jordbrukssubventioner.

Självfallet har även republikanerna usla idébärare, såsom den ärkekonservative Mike Huckabee, populisten Mitt Romney och isolationisten Ron Paul. Den kristna högern är ju inte direkt den personliga frihetens apostlar. Men det finns riktigt bra republikanska ledare: Rudy Giuliani står för en liberal linje både i frågor som rör utrikespolitik, ekonomi och livsstil och förespråkar bland annat fri abort. John McCain går gång på gång emot partietablissemanget, vill ge illegala invandrare möjlighet att stanna och har dömt ut den kristna högern som ”intoleransens ombud”. När väljare kräver handelshinder hycklar han inte utan säger öppet att de inte ska rösta på honom om de tycker så.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Europa-EU. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *