Testpodsändning 0

PagrotskyDen här veckan har två viktiga partier kongresser, tillfällen då de har att stanna upp och reflektera över sin situation och sin långsiktiga utveckling, att höja blicken mot framtiden och bortse från dagspolitiken för en stund. Centerpartisterna träffades i helgen som gick och folkpartisterna följer i helgen som kommer.
Bara den ena har ägt rum ännu, men jag är rätt säker på att båda kommer att vara väldigt lika:
Stark glädje och total fokus på dagspolitik.
För mig som utomstående är detta svårt att förstå.
För detta är ju två partier som borde vara fullt sysselsatta med sina svåra långsiktiga problem, problem som kan gälla deras långsiktiga överlevnad.
Båda partierna brottas med att deras roll i svensk politik försvagats radikalt och konsekvent sedan decennier tillbaka. Från att ha varit starka och ledande under lång tid är nu arven efter Hedlund och Ohlin helt bortspelade. I augusti var de tillsammans mindre än hälften så stora som moderaterna och bara drygt en fjärdedel så stora som socialdemokraterna. Tillsammans!
Och det är ingen tillfällig formsvacka. Centerpartiet har backat stadigt från 20-25 procent av väljarna till dagens cirka 7 procent. Till och med under det för partiet desperat krisartade 80-talet hade man nästan dubbelt så starkt stöd som i dag.

Folkpartiets utveckling följer samma mönster, även om pinan har varit mera utdragen, utförsbacken började tidigare. Och de som trodde att det katastrofala valresultatet var en tillfällig bottennotering som berodde på spionskandalen har fått fel, partiet hade mycket starkare stöd i valet, mitt i skandalen, än vad det har nu, när väljarna ser politiken i verkligheten. Sedan valet har folkpartiet faktiskt tappat var femte väljare. Botten för folkpartiet är tydligen djupare än man trodde, eller sjunker hela tiden. The botten var inte nådd, för att travestera Timbuktu.
Och det finns ingen anledning att tro att det vänder av sig självt. Tvärtom.
Erfarenheten är ju solklar att regeringsinnehav är en tung belastning i valen. Sedan 1970 har det bara hänt en enda gång att en regering har gått fram i ett val, det var 2002. Centern och folkpartiet har konsekvent backat i samtliga val när de suttit i regeringsställning.

Och samtidigt kan man se hur deras huvudkonkurrent i kampen om väljarna slipar knivarna: Moderaterna vill nu växa ytterligare genom att koncentrera sig på två frågor där de är svaga idag, miljön och kvinnorna, särskilt de som arbetar i offentlig sektor. Och gissa vilka närliggande partier som har sin styrka där?
Faktum är att Reinfeldts framgångsrika ompaketering av moderaterna helt och hållet har skett på mittenpartiernas bekostnad. Först har han tagit deras mittenposition i politiken, sedan har han tagit deras väljare. Vi socialdemokrater har faktiskt vuxit rejält sedan han tillträdde i oktober 2003.
Att i detta läge hålla glada partikongresser med klang och jubel på temat allt är frid och fröjd och att det är kul att regera påminner i alla fall mig om besättningen som arrangerade däcksstolarna på Titanic.
Moderaterna har skickligt gjort de gamla mittenpartierna till utkantspartier med nyliberalism och lag och ordning som främsta kännemärken. Själva tycks de gå i fällan med gott humör. Marginaliseringen fortsätter, men det ordet används inte av någon partikongress som väljer huvudet i sanden som strategi när fara hotar.
Men det kanske inte är något att oroa sig över?

[podcast]https://claeskrantz.se/wp-filez/podcast00001.mp3[/podcast]

Prenumerera på podsändningar via iTunes

MP3-podsändningar via RSS

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Podsändning och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.