I sverige utmanar vi inte

I Sverige utmanar vi inte ledare eller tar öppna konflikter. Istället pratar vi skit om chefen bakom ryggen på denna eller knyter näven i byxfickan.

Öppna konflikter på arbetsplatser undviks eller döljs i vänliga ord till varandra. Svenskar är i mycket nordens japaner i det att vi vill ha konsenus i beslutsfattande. I den svenska riksdagen är alla kollegor. I det brittiska parlamentet är det strid på kniven. För den som någon gång följt Brittiska parlaments debatter på plats är vinnaren den som effektivast kan platta till motståndaren. Förolämpningar sker förstås på ett brittiskt artigt sätt.

Likadant är både britter och andra Europer inte rädda för att ifrågasätta makten. Eller störta den. Oavsett om det är på gatan via demonstrationer

I Sverige är en majoritet av befolkningen hjärtligt trötta på alliansen. Men ingen gör något. Varför står inte alla dessa arga svenskar uatnför rosenbad med visselpipor i veckodemonstrationer. Eller den politiska oppostionen som passivt sitter av tiden fram till 2010.

Våga ifrågasätta makten oavsett vem som utövar den.

Får man utmana sin partiledare? | Olle Svenning | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet
Vid skiftet till år 2006 var Göran Persson förbrukad som partiledare. Få om ens någon protesterar mot tesen; den stöds av praktiskt taget alla ledande social-
demokrater. Ingen av dem vågade utmana honom, fast både partiets intresse och egen-nyttan borde räckt för att pumpa upp modet. Lojaliteten och de eviga traditionerna stod ivägen. Valnederlaget annonserades därmed ut.

Jag väntar på vad en intelligent politiker som Pär Nuder skriver om denna självuppgivna maktstrategi i sin kommande bok.

Brittiska labour, fyllt av folk som kan skriva och som ”skiter i traditionerna” och lojaliteten, sätter för tillfället i scen ett maktdrama mellan en uttjänt kung, hans åldriga hov och en ung briljant prins. Mot Gordon Brown står David Miliband, en gång Tony Blairs förtrogne, numera Browns utrikesminister.

Miliband viskar, fast hörbart, rakt in i den ruin där Brown härskar:

– Jag är beredd att ta över.

Han är väl förberedd från åren vid Oxford och i regeringens centrum. Han behärskar också den konservative ledaren David Camerons (Eton) huvudfrågor: ekologi, kommunitarism och Europa. I motsats till Cameron vill Miliband vare sig lämna EU eller idén om den sociala jämlikheten.

”Vi kan fortfarande vinna nästa val”, skriver Miliband och de hundratals labourpolitiker som förbereder uttåget ur parlamentet skälver till av små förhoppningar: Cameron och hans stenrika kolleger från Portobello Road regerar inte än. Det outsagda villkoret för att hejda de konservativa är att Gordon Brown avlägsnas.

Det berättas från regeringssammanträdena att Brown ständigt låter sina tal flyta ut i betraktelser över Kina, Indien och globaliseringen. Brittiska löntagare får inte plats, storslagna ambitioner, ingen markkontakt. Som Göran Perssons sista år.

Härskaren förbinder, under sina sista år, sitt eget öde med partiets eller nationen. De som kritiserar anklagas för att smutsa det ärofulla förflutna. Margaret Thatcher är ett ännu tydligare exempel än Persson.

Orsaken är inte bara personlig fåfänga och hybris utan följer också av att traditionell

partidemokrati ersatts av medialiserat presidentiellt styre. Partiet förväxlas med ledaren. Härskarens fall blir också partiets och det kan ta ett drygt decennium att kravla upp ur underjorden.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *