Forskning utan pekpinnar.

Är det bara jag som skrattade över jämförelsen mellan Nixon och Jan Björklund och Lars Leijonborg i DN’s ledare.

Sen kan jag faktiskt bara hålla med DN. Det är den fria akademiska grundforskningen i kombination med bra grodd miljö för nystartade av företag som gett universitet som Harvard, Stanford eller för den delen Cambridge och Oxford dess ställning.

Hur ser förutsättningarna ut för de med en bra ide men utan erfarenhet, kontakter och pengar att starta företag ut idag?

Och inte att glömma bort den i USA helt statssubventionerade militära forskningsindustrin som i mycket fungerat som en motor i amerikansk ekonomi.

Pengar inte allt
Men framför allt har Nixons cancerkrig blivit ett avskräckande exempel på misslyckad forskningspolitik. Övertro på vad som kan åstadkommas med en rymlig plånbok och populistiska löften om snabba resultat är ingen bra kombination.

Jan Björklund och Lars Leijonborg förklarade inte krig mot cancern när de häromdagen lovade en rekordsatsning på forskning i höstbudgeten (DN Debatt 3/8). Men det var inte långt ifrån: en penga-ström till vetenskapen ska rädda klimatet, säkra svensk tillväxt och, ja, kanske också bota cancer och alzheimer.

I grunden är Leijonborgs och Björklunds impulser berömvärda – liksom Nixons var en gång i tiden. De problem som mänskligheten står inför i dag kan bara lösas genom ny kunskap och en av de viktigaste förutsättningarna är att vi skjuter till nödvändiga ekonomiska resurser.

Problemet är att ny kunskap inte låter sig kommenderas fram. Som det hette i 1998 års forskningsproposition: ”Användbara forskningsresultat går inte att beställa, hur mycket man än önskar att de dyrbara forskningsinsatserna ska ge utbyte.”

Därför gjorde heller inte Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, omedelbart vågen inför folkpartiets förslag. Han efterlyste mindre pekpinnar och mer frihet för svenska forskare om de ska kunna konkurrera internationellt.

Låt oss hoppas att regeringen går på folkpartiets linje och skjuter till mer pengar till forskningen. Men låt oss också hoppas att de fördelas utifrån verkligheten och inte politikernas önsketänkande.

En del av denna verklighet är att det krävs starka och självständiga institutioner för att fri och nydanande forskning ska uppstå. Historiskt sett finns det en sådan institution världen över som har visat sig oöverträffad: det klassiska universitet.

Visst har stora resultat uppnåtts genom tillfälliga kraftsamlingar i högoktaniga projekt i privat eller offentlig regi. Men en hållbar vetenskapspolitik kräver vitala och levande universitet som förmår attrahera begåvningar genom en stimulerande och tilltalande miljö.

Här kommer tyvärr mycket av svenskt akademiskt liv till korta i ett internationellt perspektiv. Hittills har lösningen tyvärr bestått i att hälla mer bensin på brasan. Genom att lägga en allt större andel av medlen i händerna på de nationella forskningsråden har universitetens ställning blivit relativt sett utarmad.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Forskning utan pekpinnar.

  1. Professor Hannes skriver:

    Det mesta som skrivs här bygger på Claes Krantz egna tolkningar och fantasier. Lite bygger på undersökningar eller fakta.
    Mycket spekulation om framtiden och gärna så overkligt som möjligt.
    Textad idioti av en ”idiot”.

  2. Professor Hannes skriver:

    Det mesta som skrivs här bygger på Claes Krantz egna tolkningar och fantasier. Lite bygger på undersökningar eller fakta.

    Mycket spekulation om framtiden och gärna så overkligt som möjligt.

    Textad idioti av en "idiot".

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *