Folkpartiet vill kriga med NATO

NATO är en papperstiger som håller på att besegras i Afghanistan. Och främst ett verktyg för amerikansk utrikespolitik med en infrastruktur helt beroende av USA.

Men visst, det behövs fler stridande som ska slås mot pashtun gerillan. NATO soldater dödas på löpande band i Afghanistan just nu. Är det detta FP vill ansluta Sverige till?

Det fanns en gång kommunister som kallades moskva trogna. Detta för att de alltid följde partilinjen från Moskva. Är det dags att döpa folkpartiet och de övrig NATO kramarna till Washington trogna?

Nej, hellre en oberoende Europeisk försvarsstyrka som ser till Europas intressen först. Inte USA. Som situationen i Georgien visar går det inte att lita på att USA eller ens NATO är redo eller villiga att agera vid kriser. Och ett slut på halv koloniala europeiska militär äventyr utanför Europas gränser.


Förövrigt vilka är de som NATO patrullerar luft rummet över baltikum mot? Var inte Östersjön den eviga fredens hav.

SvD » Inrikes » Fp vill ha deltagande i Natostyrka

Vi deltar i Natoledda internationella insatser. Vi har infört Natostandard när det gäller materiel och utbildning i försvaret. Vi både betalar medlemsavgiften och deltar på mötena, men har ingen rösträtt inom Nato, säger Allan Widman, folkpartiets försvarspolitiske talesman, till Dagens Nyheter.

Han anser att konflikten i Georgien gör ett svenskt Natomedlemskap allt viktigare.

Folkpartiet har länge drivit frågan om svenskt medlemskap i försvarsalliansen. I juni reserverade sig partiet mot att Försvarsberedningen inte tog ställning till medlemskapsfrågan.

Folkopinionen är skeptisk till Nato. Endast moderaterna är positiva till ett medlemskap, men endast under förutsättning att socialdemokraterna ställer sig bakom och Finland också blir medlem.

Sverige har i dag 350 soldater i Afghanistan. Fp vill öka till 500 soldater.

Norge har deltagit i EU:s snabbinsatsstyrka utan att vara med i EU. På samma sätt borde Sverige delta i Natos snabbinsatsstyrka utan medlemskap liksom i det rullande schemat där olika länder patrullerar luftrummet över Baltikum, anser fp.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Europa-EU, Politik, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Folkpartiet vill kriga med NATO

  1. ckrantz skriver:

    @Jonas:

    Håller med när det gäller medlemsavgift som argument. Vi betalar dock för att vara med i NATO operationer. 400 miljoner vill jag minnas det var för Afghanistan,

  2. ckrantz skriver:

    @Jonas:

    Håller med när det gäller medlemsavgift som argument. Vi betalar dock för att vara med i NATO operationer. 400 miljoner vill jag minnas det var för Afghanistan,

  3. Jonas skriver:

    Vi betalar ingen medlemsavgift till Nato. Det är en folkpartistisk lögn. För övrigt ett dåligt argument för varför vi borde gå med.

  4. Jonas skriver:

    Vi betalar ingen medlemsavgift till Nato. Det är en folkpartistisk lögn. För övrigt ett dåligt argument för varför vi borde gå med.

  5. Carl E. Lundborg skriver:

    Säkerhetspolitik à la Ångström, Persson och Palme.

    En av arkitekterna bakom det svenska försvarets avveckling är den före detta mp-riksdagsmannen och ledamoten av försvarsutskottet Lars Ångström.
    För några år sedan försökte jag seriöst diskutera med honom det kloka eller okloka i att lägga ner landets försvar.
    Min mening var och är att ett land utan egen trovärdig försvarskapacitet blir offer för andra länders kapacitet och integreras ofrivilligt eller frivilligt i andra pakters intressesfärer och försvarsområden.

    Ångströms analys var obefintlig. Han menade tillsammans med många andra blåögda riksdagsmän och rådgivare att det inte fanns eller finns några hot mot Sverige, vilket var och är en måttligt intressant säkerhetspolitisk synpunkt, och att Sverige utan bekymmer kunde avrusta.
    Resultatet är att vår nationella suveränitet är avvecklad och att vår alliansfrihet och neutralitet de facto har upphört.
    Inte i ord på pappret, men i praktiken.

    Visserligen har vi en del flygstridskrafter och marina enheter kvar i försvaret samt några tuffa soldater, men med dem kan vi inte blockera vägar och försvara städer, broar, industrier, järnväg, råvarutillgångar m.m. i vårt hemland.
    Det har varit en illusion att tro att en modern konflikt skulle vara annorlunda till sin karaktär, med högteknologi, samtal och annat, än förr.
    Exemplen från Irak, Georgien och Balkan visar att det fortfarande är beväpnade marktrupper, fordon och försörjningsenheter som gäller. Resurser, kapacitet eller frånvaro av detsamma.

    Sverige är idag ett land som finns med gränser i officiella kartböcker till namnet, men inte i den fysiska verkligheten.
    Sverige är bara suveränt så länge omvärlden så önskar och tillåter.
    Det troliga är att Sverige av Ryssland idag betraktas som en autonom provins eller buffert tillhörande Rysslands potentiella geopolitiska territorium, beroende på händelseutveckling.
    Likaså EU och NATO ser antagligen Sverige som en buffert, möjligt att begagna eller helt enkelt strunta i. Inte mycket hindrar NATO från att traska över gränsen från Norge och låta Sverige bli arena för militär konflikt med Ryssland, som för bara några år sedan ansågs tandlöst, avsomnat och militärt ofarligt.
    Den svenska riksdagen har genom vår ensidiga försvarsavveckling serverat spelplanen för väst och öst att företa sig vad de behagar med det som fordom i bästa fall var vårt fysiska territorium.

    På den utrikespolitiska scenen har vårt inflytande själklart minskat, från marginellt till försumbart, till att bli en ropandes röst i öknen, även om vi vill tro annorlunda genom att hålla oss med en egen försvars- och utrikesminister som ger den svenska befolkningen sken av svenskt inflytande vid EU:s möten och annorstädes.
    Förmodligen nästan ingen utomlands lyssnar till eller läser vad Sveriges ministrar har att säga, om säkerhets- och utrikespolitik, eftersom Sverige numera bara är en fetlagd dummerjöns med dålig kondis.

    Även om Olof Palme tidigare till namnet var känd på olika håll uti världen, så var Sveriges faktiska inflytande i världen pyttelitet redan på den tiden, men tack vare vår tidigare försvarskapacitet hade vi ändock en viss politisk och militär tyngd i vårt närområde. Det enda som har någon betydelse för vårt lands befolkning och för våra möjligheter att fortsätta leva i fred och sköta vårt samhälle och vår politik som vi själva vill.

    Det är märkligt att höra Göran Persson tillkännage, sitt pris för samarbetet med miljöpartiet, att Sveriges nedrustade och avvecklade försvar riskerar att tvinga in landet i ett EU-försvar, vilket var precis vad jag för några år sedan försökte uppmärksamma Lars Ångström på. Tilläggas kan att vi givetvis redan är fosterbarn hos NATO. Lustigt nog tänkte inte Persson på att vi också kan tvingas in i Rysslands famn, eftersom vi saknar allianser och möjlighet att själva bestämma.

    Än så länge är skillnaden mellan Sverige före avvecklingen av vår nationella självständighet och efter kanske inte direkt märkbar eller uppenbar och en hotbild kan te sig väldigt långsökt och diffus.
    Visserligen är det givetvis så att konflikter idag har andra drivkrafter än igår, men de geopolitiska och demografiska förhållandena är oförändrade och absolut ingen vet vad som döljer sig om hörnet.
    Om en stat inget med full säkerhet vet om något hot så bör en klok nation teckna en försäkring mot oförutsedda händelser, trots hög premie. Allt annat är ansvarslöst. Särskilt om allianser med andra saknas.

    Till försvarspolitikens ABC hör kunskap om och insikt i det urgamla uttrycket ”Si vis pacem, para bellum”. Det vill säga; om du vill fred, så rusta dig för kriget. Enligt Langlets från 1925 Bevingade ord och slagord, så är uttrycket den ständiga maning försvarets vänner i alla länder ställa till dess fiender. Militärförfattaren Vegetius använde det i slutet av 300-talet och George Washington formulerade på 1700-talet; ”att vara rustad för krig är ett av de mest verksamma medlen att bevara freden”.
    Med andra ord är ett gott militärt försvar en fredshandling och avsaknaden av det dess motsats, en passiv förberedelse för krig.
    Det är sant att många krig med vapen, soldater och döda har startat i världen, men också att många och kanske fler krig har undvikits tack vare en angripares resignation inför en övermäktig motståndare.

    Den säkerhetspolitiska situationen idag, såväl i världen som i vårt närområde, är om man kombinerar, permuterar och väger dagens relationer i förhållande till gårdagens, snarare mindre stabil och förutsägbar jämfört med under kalla krigets tid. Makter har förändrats och nya har kommit till och nya konfliktorsaker och allianser har uppstått.
    Tilldragelserna i Georgien har inte förändrat det säkerhetspolitiska läget på något vis. Det understryker bara att säkerhetspolitik är något som alltid måste ske på ett metaplan med god framförhållning och ständig beredskap för förändringar och oförutsedda händelser.
    De som tror att framtidens konflikter bara kommer att vara miljöbetingade, såsom kamp om rent vatten eller odlingsbart land etc., befinner sig i ett säkerhetspolitiskt moras. Även om dessa skäl är fullt tillräckliga för att Sveriges riksdag radikalt ska ompröva Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska hållning.
    Notera att andra freds- och säkerhetsskapande åtgärder, som samtal, förhandlingar, bistånd, handel, m.m., inte alls utesluts ur debatten eller från paletten av säkerhetspolitiska aspekter, men att fysiska fundamenta inte kan ruckas på.
    Tyvärr är det ett beklagligt faktum att min fiendes fiende är min vän och vice versa. Enkel matematik helt enkelt.
    Om det fysiska försvaret för Sveriges del är så betydelselöst som många har hävdat, så varför inte tipsa Lagerbäck om att spara in på backlinjen vid nästa internationella turnering eller att snacka till sig minst oavgjorda resultat.
    Carl E. Lundborg
    http://carlelundborg.blogg.se

    • ckrantz skriver:

      @Carl E. Lundborg:
      Kontroll över det egna territoriet hör väl till grunderna för vad som räknas som en stat. Ångström med flera hör till de som oavsiktligt eller ej dragit Sverige in i NATO som en part i det krig man för i Afghanistan. Sen är det en annan fråga om det Svenska invasions försvaret från det kalla kriget var ett relevant försvar.

      Problemet idag är att Sverige står med ena benet i NATO utan säkerhetsgarantier samtidigt om den militära kapaciteten dragits ner på alla håll så att inte ens NBG har de resurser eller träning de behöver om de ska vara en stående styrka.

      Det har heller inte någonstans tagits med i de svenska beräkningarna konsekvenserna av utvecklingen inom NATO med en upprustning, och omvandling till en global militär expeditions styrka. Och den uppenbara reaktionen från Kina och inte minst Ryssland. Något vi ser idag.

      Sverige hade inflytande under större delen av perioden efter kalla kriget för att att vi var en oberoende röst varken allierad eller underordnad med öst eller väst. Och ja, den konkreta militära kapaciteten.

      Idag finns varken kapaciteten eller rösten kvar. Det är bara ett vakuum. Och en säkerhetspolitisk debatt som lever på illusioner.

  6. Carl E. Lundborg skriver:

    Säkerhetspolitik à la Ångström, Persson och Palme.

    En av arkitekterna bakom det svenska försvarets avveckling är den före detta mp-riksdagsmannen och ledamoten av försvarsutskottet Lars Ångström.

    För några år sedan försökte jag seriöst diskutera med honom det kloka eller okloka i att lägga ner landets försvar.

    Min mening var och är att ett land utan egen trovärdig försvarskapacitet blir offer för andra länders kapacitet och integreras ofrivilligt eller frivilligt i andra pakters intressesfärer och försvarsområden.

    Ångströms analys var obefintlig. Han menade tillsammans med många andra blåögda riksdagsmän och rådgivare att det inte fanns eller finns några hot mot Sverige, vilket var och är en måttligt intressant säkerhetspolitisk synpunkt, och att Sverige utan bekymmer kunde avrusta.

    Resultatet är att vår nationella suveränitet är avvecklad och att vår alliansfrihet och neutralitet de facto har upphört.

    Inte i ord på pappret, men i praktiken.

    Visserligen har vi en del flygstridskrafter och marina enheter kvar i försvaret samt några tuffa soldater, men med dem kan vi inte blockera vägar och försvara städer, broar, industrier, järnväg, råvarutillgångar m.m. i vårt hemland.

    Det har varit en illusion att tro att en modern konflikt skulle vara annorlunda till sin karaktär, med högteknologi, samtal och annat, än förr.

    Exemplen från Irak, Georgien och Balkan visar att det fortfarande är beväpnade marktrupper, fordon och försörjningsenheter som gäller. Resurser, kapacitet eller frånvaro av detsamma.

    Sverige är idag ett land som finns med gränser i officiella kartböcker till namnet, men inte i den fysiska verkligheten.

    Sverige är bara suveränt så länge omvärlden så önskar och tillåter.

    Det troliga är att Sverige av Ryssland idag betraktas som en autonom provins eller buffert tillhörande Rysslands potentiella geopolitiska territorium, beroende på händelseutveckling.

    Likaså EU och NATO ser antagligen Sverige som en buffert, möjligt att begagna eller helt enkelt strunta i. Inte mycket hindrar NATO från att traska över gränsen från Norge och låta Sverige bli arena för militär konflikt med Ryssland, som för bara några år sedan ansågs tandlöst, avsomnat och militärt ofarligt.

    Den svenska riksdagen har genom vår ensidiga försvarsavveckling serverat spelplanen för väst och öst att företa sig vad de behagar med det som fordom i bästa fall var vårt fysiska territorium.

    På den utrikespolitiska scenen har vårt inflytande själklart minskat, från marginellt till försumbart, till att bli en ropandes röst i öknen, även om vi vill tro annorlunda genom att hålla oss med en egen försvars- och utrikesminister som ger den svenska befolkningen sken av svenskt inflytande vid EU:s möten och annorstädes.

    Förmodligen nästan ingen utomlands lyssnar till eller läser vad Sveriges ministrar har att säga, om säkerhets- och utrikespolitik, eftersom Sverige numera bara är en fetlagd dummerjöns med dålig kondis.

    Även om Olof Palme tidigare till namnet var känd på olika håll uti världen, så var Sveriges faktiska inflytande i världen pyttelitet redan på den tiden, men tack vare vår tidigare försvarskapacitet hade vi ändock en viss politisk och militär tyngd i vårt närområde. Det enda som har någon betydelse för vårt lands befolkning och för våra möjligheter att fortsätta leva i fred och sköta vårt samhälle och vår politik som vi själva vill.

    Det är märkligt att höra Göran Persson tillkännage, sitt pris för samarbetet med miljöpartiet, att Sveriges nedrustade och avvecklade försvar riskerar att tvinga in landet i ett EU-försvar, vilket var precis vad jag för några år sedan försökte uppmärksamma Lars Ångström på. Tilläggas kan att vi givetvis redan är fosterbarn hos NATO. Lustigt nog tänkte inte Persson på att vi också kan tvingas in i Rysslands famn, eftersom vi saknar allianser och möjlighet att själva bestämma.

    Än så länge är skillnaden mellan Sverige före avvecklingen av vår nationella självständighet och efter kanske inte direkt märkbar eller uppenbar och en hotbild kan te sig väldigt långsökt och diffus.

    Visserligen är det givetvis så att konflikter idag har andra drivkrafter än igår, men de geopolitiska och demografiska förhållandena är oförändrade och absolut ingen vet vad som döljer sig om hörnet.

    Om en stat inget med full säkerhet vet om något hot så bör en klok nation teckna en försäkring mot oförutsedda händelser, trots hög premie. Allt annat är ansvarslöst. Särskilt om allianser med andra saknas.

    Till försvarspolitikens ABC hör kunskap om och insikt i det urgamla uttrycket "Si vis pacem, para bellum". Det vill säga; om du vill fred, så rusta dig för kriget. Enligt Langlets från 1925 Bevingade ord och slagord, så är uttrycket den ständiga maning försvarets vänner i alla länder ställa till dess fiender. Militärförfattaren Vegetius använde det i slutet av 300-talet och George Washington formulerade på 1700-talet; "att vara rustad för krig är ett av de mest verksamma medlen att bevara freden".

    Med andra ord är ett gott militärt försvar en fredshandling och avsaknaden av det dess motsats, en passiv förberedelse för krig.

    Det är sant att många krig med vapen, soldater och döda har startat i världen, men också att många och kanske fler krig har undvikits tack vare en angripares resignation inför en övermäktig motståndare.

    Den säkerhetspolitiska situationen idag, såväl i världen som i vårt närområde, är om man kombinerar, permuterar och väger dagens relationer i förhållande till gårdagens, snarare mindre stabil och förutsägbar jämfört med under kalla krigets tid. Makter har förändrats och nya har kommit till och nya konfliktorsaker och allianser har uppstått.

    Tilldragelserna i Georgien har inte förändrat det säkerhetspolitiska läget på något vis. Det understryker bara att säkerhetspolitik är något som alltid måste ske på ett metaplan med god framförhållning och ständig beredskap för förändringar och oförutsedda händelser.

    De som tror att framtidens konflikter bara kommer att vara miljöbetingade, såsom kamp om rent vatten eller odlingsbart land etc., befinner sig i ett säkerhetspolitiskt moras. Även om dessa skäl är fullt tillräckliga för att Sveriges riksdag radikalt ska ompröva Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska hållning.

    Notera att andra freds- och säkerhetsskapande åtgärder, som samtal, förhandlingar, bistånd, handel, m.m., inte alls utesluts ur debatten eller från paletten av säkerhetspolitiska aspekter, men att fysiska fundamenta inte kan ruckas på.

    Tyvärr är det ett beklagligt faktum att min fiendes fiende är min vän och vice versa. Enkel matematik helt enkelt.

    Om det fysiska försvaret för Sveriges del är så betydelselöst som många har hävdat, så varför inte tipsa Lagerbäck om att spara in på backlinjen vid nästa internationella turnering eller att snacka till sig minst oavgjorda resultat.

    Carl E. Lundborg
    http://carlelundborg.blogg.se

    • ckrantz skriver:

      @Carl E. Lundborg:
      Kontroll över det egna territoriet hör väl till grunderna för vad som räknas som en stat. Ångström med flera hör till de som oavsiktligt eller ej dragit Sverige in i NATO som en part i det krig man för i Afghanistan. Sen är det en annan fråga om det Svenska invasions försvaret från det kalla kriget var ett relevant försvar.

      Problemet idag är att Sverige står med ena benet i NATO utan säkerhetsgarantier samtidigt om den militära kapaciteten dragits ner på alla håll så att inte ens NBG har de resurser eller träning de behöver om de ska vara en stående styrka.

      Det har heller inte någonstans tagits med i de svenska beräkningarna konsekvenserna av utvecklingen inom NATO med en upprustning, och omvandling till en global militär expeditions styrka. Och den uppenbara reaktionen från Kina och inte minst Ryssland. Något vi ser idag.

      Sverige hade inflytande under större delen av perioden efter kalla kriget för att att vi var en oberoende röst varken allierad eller underordnad med öst eller väst. Och ja, den konkreta militära kapaciteten.

      Idag finns varken kapaciteten eller rösten kvar. Det är bara ett vakuum. Och en säkerhetspolitisk debatt som lever på illusioner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *