Har socialdemokratin problem med kommunikation?

Jag undrar om socialdemokratin har problem med att kommunicera sin politik. DN sätter sina egna rubriker och skriver sina egna artiklar. Men läser man den ursprungliga s-förslaget och den artikel DN skrev nedan får man en delvis annorlunda bild.

Från DN artikeln är det folk kommer att komma ihåg höjda hyror och att fler ska få möjligheter att äga sin bostad. Något som knappast skiljer sig från allianspolitiken.

Den korrekta analysen över problemen på bostadsmarknaden försvinner helt i det media rapporterar. Detta borde vara vad s skulle banka in det allmänna medvetandet. Om journalisterna inte skriver måste det gå att hitta andra sätt.

Samtidigt sägs inget konkret från socialdemokraterna hur man vill lösa den explosiva bostadsbristen i Sverige. Vilket jag misstänker ingår i den nuvarande strategin att göra så få konkreta löften som möjligt.

Om det kommer att hålla att vänta till kongressen 2009 för att lägga fast en politik återstår att se.

Förhoppningsvis kommer S att bli bättre på att föra fram och diskutera problemen på bostadsmarknaden. Med andra ord driva en konkret politik linje.

Vad som behövs är helt klart. Ett nytt miljonprogram. Av billiga hyresbostäder som de med låga till medelinkomster har råd att bo i. Som inte kräver 50% eller mer av den disponibla inkomsten för löntagare.

Ett återinfört bostadsbidrag för alla låginkomsttagare hade varit en direkt konkret åtgärd för att hjälpa folk.

Istället för den omläggning som socialdemokraterna genomförde där fastighetssektorn blev en kassa ko för staten.

S vill höja hyror

Fler boende, främst i förorternas stora miljonprogramsområden, ska få möjlighet att äga sin bostad. Antingen genom ombildning till bostadsrätt, nya former av hyr-köp-modeller, eller i kompletterande bebyggelse.

Någon ny stopplag som förbjuder ombildning av allmännyttans lägen­heter till bostadsrätt vill socialdemokraterna inte införa. Varje kommun ska i stället själv eftersträva bättre balans mellan olika upplåtelseformer.

En modell kan vara att en del av hyresgästerna i en fastighet tillåts köpa sina lägen­heter, medan övriga hushåll kvarstår som hyresgäster hos allmännyttan. Det framgick när socialdemokraternas välfärdsrådslag i går presenterade en ny socialdemokratisk bostadspolitik.

Där slås det också fast att fram­tidens hyror måste närma sig den så kallade marknadshyran. Blir skillnaden för stor ökar problemen med bland annat svartkontrakt, menar s, som också anammat åsikten att dagens – låga – hyror bidrar till minskad nyproduktion av hyresrätter.

- Jag tror det är ofrånkomligt att hyrorna kommer att höjas mer än hittills i områden där männi­skor slåss om att få en hyreslägenhet, säger socialdemokraternas bostads­politiska talesman Carina Moberg.

- Men det handlar absolut inte om någon ren marknadshyra.

Renodlad marknadshyra skulle i Stockholms innerstads äldre fastigheter innebära hyreshöjningar på uppskattningsvis runt 70 procent. Vore hälften av det acceptabelt?

- Det ska inte politikerna bestämma, det ska bostadsmarknadens parter komma fram till.

Carina Moberg pekar bland annat på Malmö, där hyresnivåerna justerats med hjälp av kollektiva skattningar hyresgästerna gjort av bland annat läge och standard. Det har lett till 40 procent högre hyror i innerstan än för motsvarande lägenheter i ytterstaden.

Av motsvarande skattning som Hyresgästföreningen just avslutat i Stockholm framgår att drygt hälften av de tillfrågade skulle vara beredda att betala mer i hyra för en innerstadslägenhet, men att trygghet och säkerhet i boendet
värderas högre.

Utdrag ur socialdemokraternas förslag för rådslags gruppen

Ökande klyftor
Många år med socialdemokratiskt samhällsbygge och social bostadspolitik har lämnat i arv en, om man jämför med i andra länder, förhållandevis god tillgång på bra bostäder för hela befolkningen. De allmännyttiga bostadsföretagen har kunnat utgöra viktiga instrument för social sammanhållning och utjämning. Dagens bostadsmarknad fungerar fortfarande bra på många håll runt om i landet.

En lång period av god sysselsättning, låga räntor och stigande reallöner har gjort att många hushåll kunnat förverkliga sina bostadsdrömmar med hyrda eller ägda bostäder. Bostadsutgifternas betydelse i hushållens budget har minskat under en följd av år.

Samtidigt ser vi att skillnaderna mellan vad olika hushåll lägger ner på boendet har ökat. Skillnaderna ökar även när det gäller bostadsstandard. Vi ser en ny typ av fattigdom breda ut sig med en ökad trångboddhet bland familjer med många barn eller med en ensam försörjare. Detta är främst ett problem för boende i hyresrätter. Tre av fyra hushåll som räknas som trångbodda bor i hyreslägenheter. Sociala och ekonomiska problem leder till ökad hemlöshet och fler, även familjer med barn, tvingas lämna sin bostad.
Samtidigt som boendet på många orter är hyggligt integrerat och jämlikt präglas en del, särskilt större, städer idag av ett utpräglat segregerat boende med ökande klasskillnader och etnisk uppdelning.

Nyanlända flyktingar, människor med låga inkomster, arbetslösa och ungdomar måste söka sig till områden där människor med höga inkomster inte vill bo. En ökad segregering hotar den tillit och solidaritet som vi vill ha i samhället. Stora delar av de områden som byggdes under de så kallade miljonprogramsåren är i behov av upprustning, och det gäller inte bara husen utan områdena i sin helhet. Denna centrala utmaning för bostadspolitiken är också en strategisk möjlighet till utveckling och förnyelse – en möjlighet som nu måste tas tillvara. Bostadspolitiken behöver utvecklas till en politik för ett bra boende i vidare mening där väl fungerande närmiljöer med bra skolor, social och annan service, arbetsplatser, kultur och föreningsliv ingår. Fler attraktiva bostadsområden måste skapas.

Hyresrätten fyller flera viktiga funktioner på bostadsmarknaden, men hyresrättens ställning försvagas nu på många ställen runt om i landet. Det finns många som tycker det är bekvämt och praktiskt att bo i hyresrätt och det finns stort intresse för hyresrätter, även nybyggda, främst i attraktiva områden. Hyresrätten är ett bra alternativ för människor som vill flytta för att pröva på ett nytt arbete eller som mer tillfälligt har ett behov av bostad på en ort. Hyresrätten är också ett boendealternativ för grupper som av ekonomiska skäl inte harköpkraft nog att efterfråga ett eget hus eller bostadsrätt, eller som av andra skäl inte kan eller vill hantera det förvaltarskap som är förenat med att äga sitt eget hus eller bostadsrätt.

Det nuvarande bruksvärdesbaserade hyressättningssystemet står idag under starkt tryck, särskilt i Stockholmsområdet, där det råder en osund marknad präglad av svarthandel, utförsäljningar av hyresrätter och ombildningar till bostadsrätter i ett rasande tempo. Vi är starkt kritiska till denna utveckling. Tillgången på hyresrätter minskar även till följd av en otillräcklig nyproduktion. Hyresrättens marknadsandel sjunker därför drastiskt, särskilt i storstadsområdena. Andelen unga (22-27 år) med egen bostad har nu sjunkit till drygt 50 procent och många tvingas hyra i andra hand eller bo kvar i föräldrahemmet. För äldre som behöver flytta till ett mindre och anpassat boende saknas också ofta alternativ, vilket försämrar rörligheten på bostadsmarknaden ytterligare. Att flytta till en modern lägenhet anpassad för äldres behov kan för många vara ett attraktivt alternativ till kvarboende. Oftast innebär det dock en mindre bostad till en högre löpande månadskostnad.

På orter med avfolkning dras bostadsföretagen däremot med outhyrda lägenheter och svag ekonomi. Villor och bostadsrätter är lågt värderade och måste ofta avyttras med förlust av den som vill flytta.
Klasspolitik och ensidiga marknadslösningar

En välskött ekonomi bidrar till låga räntor, en viktig fråga för alla som vill investera och som äger sin bostad. Nu ser vi hur inflation och bostadsräntor stiger, samtidigt som vi står inför en lågkonjunktur som vi inte vet hur djup eller långvarig den blir. Ett miljonlån har redan blivit 1 200 kronor dyrare per månad sedan valet 2006. En halv miljon människor har efter det att regeringen införde kraftigt höjda avgifter lämnat arbetslöshetsförsäkringen och kommer att bli hänvisade till socialbidrag om de blir arbetslösa. Unga familjer med höga lån och små marginaler där någon av föräldrarna står utan arbetslöshetsförsäkring riskerar att hamna i en mycket svår ekonomisk situation. Motsvarande försämringar drabbar de många som nu efter borgarnas så kallade reformer i sjukförsäkringen riskerar utförsäkring. Sverige behöver en ny regering som ser dessa samband och värnar jobb, solidaritet och rättvisa.
Den borgerliga regeringens kraftigt sänkta fastighetsskatt för de mest värdefulla fastigheterna utgör en pinsamt tydlig klasspolitik med stora, delvis ofinansierade, omfördelningar till fastighetsägare i de mest välbeställda områdena. Det är sannerligen inte till dessa områden som det krävs något miljardprogram för ett bättre boende. Den höjda reavinstskatten och räntan på uppskovsbelopp i samband med försäljning av bostad försämrar dessutom rörligheten på bostadsmarknaden. Det har blivit dyrare att byta bostad. Samtidigt har stöden till nyproduktion av flerfamiljshus tagits bort vilket gör det ännu svårare för unga, flyktingar och andra att överhuvudtaget etablera sig på bostadsmarknaden.

Den borgerliga regeringen har reducerat bostadspolitikens roll till enbart en fråga om jämvikt på en marknad mellan utbud och efterfrågan. Av den nya målformulering för bostadspolitiken framgår detta med all önskvärd tydlighet:
”Målet för bostadspolitiken är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven.”

Med höjda priser osynliggörs stora gruppers behov av bostäder, nämligen alla de som inte har råd att efterfråga en bostad till rådande marknadspris. Man säger sig eftersträva valfrihet men det gäller bara den som har råd. I borgerligt styrda kommuner abdikerar ansvariga politiker från sitt bostadsförsörjningsansvar och lämnar över helt till marknadens aktörer. I kommuner som Vellinge, Danderyd och Täby hänvisar man utan vidare till bristen på bostäder när man säger sig endast kunna ta emot ett fåtal flyktingar eller i värsta fall inga alls. Tydliga krav behövs som säkerställer en vettig planering och ett solidariskt ansvarstagande för bostadsförsörjning för mindre köpstarka grupper på bostadsmarknaden som flyktingar och ungdomar.
För någonstans måste även människor med ”låg köpkraft” kunna hänvisas. I många andra europeiska länder finns socialt kategoriboende, så kallat social housing, för boende med låga inkomster och funktionsnedsättning. Detta utgör en beprövat dålig modell där segregering är själva utgångspunkten och stigmatisering och befästa sociala och andra klyftor mellan människor resultatet. Sverige har som ett viktigt inslag i den generella välfärdspolitiken valt en annan modell, där allmännyttiga bostadsföretag utgör ett viktigt instrument för ökad sammanhållning och minskad segregering. Allmännyttan syftar till att erbjuda bra bostäder med god standard till breda grupper i samhället. Allmännyttan tar i praktiken ett stort och i dagsläget ökande ansvar för socialt utsatta grupper. Att uppdraget på så sätt för allmännyttiga
1 Utgiftsområde 18, Bostadspolitiken, bilaga till budgetpropositionen 2008 (prop.2007/08:1).

Detta kan ställas mot portalformuleringen i den socialdemokratiska regeringens målformulering: ”Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar.”
6(18)
bostadsföretag går utöver krav på ekonomisk avkastning är försvarligt både ur ett samhällsekonomiskt och socialt perspektiv. Genom klasspolitik och tvetydig hållning till de allmännyttiga bostadsföretagen finns risken att den borgerliga regeringen nu skapar en situation där ”social housing” återstår som alternativ. En central uppgift framöver är att försvara grunden för de allmännyttiga bostadsföretagen som en del av den generella svenska välfärdsmodellen i förhållande till EG:s regelverk. Osäkerheten kring allmännyttan måste undanröjas och dess roll utvecklas för nya tag i en politik för goda bostäder och social sammanhållning.
Detta är inte en uppgift som den borgerliga regeringen visat något konkret engagemang för. Dess agerande har endast stärkt osäkerheten kring de allmännyttiga bostadsföretagens framtid. I kommuner med borgerliga majoriteter drivs utförsäljningar av allmännyttans hyresrätter fram, ofta i strid mot många kommunmedborgares uttryckliga vilja. Privata fastighetsägare har ofta ett starkt ekonomiskt intresse av att ombilda fastigheter i attraktiva områden till bostadsrätter och beståndet av hyresrätter inom kommunen minskar. Ett exempel är Ekerö där försäljning av det kommunala bostadsföretaget fortskrider, trots starka protester från kommunens invånare och krav på folkomröstning. Frågan sägs endast beröra de boende i fastigheterna, inte kommunmedborgare i allmänhet. Att kommunen kommer att behöva hyresrätter framöver för att till exempel ungdomar ska ha en chans att flytta hemifrån utan att behöva byta kommun tas inte någon hänsyn till. I andra kommuner, till exempel Vaxholm, som redan sålt ut sitt bestånd av hyresrätter har detta redan blivit ett problem, man har till exempel inte någonstans att hänvisa tillfällig arbetskraft som kommunen är i stort behov av.
Nuvarande utveckling på bostadsmarknaden medför ökande segregering som, om det får fortsätta, driver fram socialt kategoriboende, social housing, för människor med funktionsnedsättning och låga inkomster. Detta är en utveckling som måste brytas och det snarast. Vi avvecklade en gång i tiden de dåtida fattigstugorna och vi vill inte ha dem tillbaka, nu i någon nymoderat version framdrivna av en borgerlig regering utan känsla för betydelsen av social sammanhållning och solidaritet mellan människor med olika bakgrund och förutsättningar.
Vad stora delar av allmännyttans bestånd nu behöver är modernisering och utveckling, inte utarmning och avveckling. De hus och områden som byggdes under miljonprogramsåren, även småhusområden, är ofta ensidiga i sin utformning och de har en hög energiförbrukning. Minskad energianvändning kan därför bli en viktig del av ett socialt och miljömässigt renoveringsprogram för dessa områden. Över en tredjedel av samhällets energianvändning
7(18)
går idag till uppvärmning av byggnader. Frågor som rör ökad energieffektivitet i bostäder är centrala från klimat- och miljösynpunkt. Den socialdemokratiska regeringen satte 2006 upp målet att den totala energianvändningen i bostäder bör minska med 20 % till år 2020 och med 50 % till år 2050. Energieffektiviseringsutredningen visar nu att Sverige redan med de styrmedel som den socialdemokratiska regeringen införde med god marginal når målet om 20 % generell energieffektivisering fram till 2020 och att potentialen framöver är mycket stor. Mot denna bakgrund föreslås nu en skärpning av målet till 2020 till 30 %. Vad som också krävs är samhällelig planering och stöd, till exempel när det gäller en vettig stadsplanering med fungerande kollektivtrafik, om vi inte vill bygga fast oss helt i ett bilberoende samhälle av amerikansk modell. Detta är viktigt också utifrån ett folkhälsoperspektiv. Men inte heller här finns någon framsynt politik från den borgerliga regeringen, eftersom man i praktiken avvisar såväl samhällsplanering som marknadspåverkande styrning inom bostadsområdet.
Vår vision
Vi ser bostadspolitiken som ett inslag i den generella välfärdspolitiken och som en del i samhällsbyggandet för en långsiktigt hållbar utveckling. Även om bostaden för många är en central och överkomlig del av den privata konsumtionen och ett mål för enskilt sparande, gäller inte detta under alla skeden i livet och inte alla grupper i samhället. Därför måste bostaden också betraktas som en social rättighet och samhället måste ha ett ansvar för att trygga bostadsförsörjningen. Vi vill ha ett samhälle där alla människor, inte bara de med goda ekonomiska förutsättningar, ges möjlighet att leva i bra bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö.
Vi vill ha ett samhälle med minskade klyftor och ökad social sammanhållning. Vi vet att detta kräver fler attraktiva bostadsområden med ökat inslag av blandade upplåtelseformer. Vi vet också att det finns bra modeller och goda exempel på hur lokal samverkan mellan boende, kommun, bostadsföretag, föreningsliv och näringsliv kan mobilisera den kraft som krävs för att lyfta hela områden och göra att fler människor kan komma till sin rätt och förverkliga sina livsprojekt och drömmar. Vi behöver stärka den sociala infrastrukturen i samhället och där utgör bostaden och boendemiljön en viktig del.
Vi tycker att det är viktigt att minska trösklarna in på bostadsmarknaden för ungdomar, flyktingar och andra nytillträdande, inte minst i tillväxtområden och universitetsorter.
8(18)
Vi inser betydelsen av en fungerande bostadsmarknad för sysselsättningen och ekonomisk tillväxt. En fungerande bostadsmarknad är en förutsättning för rörligheten på arbetsmarknaden.
Vi inser också betydelsen av ökad tillgänglighet och en rörlighet på bostadsmarknaden där äldre som kan och vill flytta till ett bättre anpassat boende kan göra detta, och på så sätt möjliggöra för yngre att förbättra sin boendestandard. Vi vill minska trångboddheten bland familjer med många barn eller med en ensam försörjare.
Vi vill ta ett ansvar för bostäders energianvändning och miljö- och klimatpåverkan och för en samhällsplanering som inte ensidigt bygger fast oss i ett ökat bilberoende utan är inriktad mot en hållbar utveckling.
Nya verktyg
Blandade upplåtelseformer
I insatser hittills för att bryta boendesegregation har alltför lite gjorts för att ändra de fysiska strukturer som bär upp segregationen. Ensidighet i bebyggelse skapar ensidighet i befolkningssammansättning. Det är ett problem som man ofta talar om när det gäller miljonprogramsområden, men som kan vara ett lika stort problem i andra områden. Stora villaområden är ofta mera segregerade än områden med ensidig bebyggelse av hyresrätter. På senare år har det blivit allt tydligare hur stor betydelse god samhällsplanering och en blandning av olika bostadstyper med olika upplåtelseformer har för att bryta segregationen och skapa sammanhållning.
Kommunerna behöver bättre verktyg bland annat för att kunna medverka till att säkra blandade upplåtelseformer. I dagsläget innebär detta främst att se till att även hyresrätten finns företrädd i ett område. Kommunerna har sedan 70-talet haft krav på sig för att verka för en blandning av bostadstyper och upplåtelseformer. I praktiken har detta uppdrag dock inte tagits på tillräckligt stort allvar, bland annat eftersom kommunerna haft begränsade möjligheter att påverka valet av upplåtelseform i samband med nyproduktion. Den lagstiftning som finns gällande markanvändning är oklar och många kommuner prövar sig fram och hoppas ingen överklagar eller på annat sätt motsätter sig de konstruktioner som nu används. Nästan alla verktyg kommunerna använder hör dessutom ihop med ett eget markinnehav.
9(18)
I en del andra länder kan upplåtelseformerna låsas fast i detaljplaner eller motsvarande men inte i Sverige. Med denna möjlighet är omvandling till bostadsrätt en planfråga man då kan ta ställning till från kommunens sida och pröva rättsligt mot bakgrund av en lagstiftning som utgår från idén om betydelsen av blandade upplåtelseformer. Fördelen är att man får ett marknadspris på marken som inte är manipulerat och att man säkerställer att den minskade intäkt kommunen får när man kräver hyresrätt inte efter ett par år omvandlas till vinst genom en omvandling till bostadsrätt.
I befintliga områden handlar det om att skapa förutsättningar för mer blandade upplåtelseformer vid kompletteringsbebyggelse. Många traditionella miljonprogramsområden är relativt glest exploaterade och förutsättningarna för att komplettera bebyggelsen med andra upplåtelseformer och bostadstyper är bra. Flera av de traditionella miljonprogramsområdena som ursprungligen byggdes i perifera lägen har idag genom att städerna vuxit blivit mer centrala. Det skapar nya möjligheter för att erbjuda bra mark för nya attraktiva bostäder.
Det kan till exempel handla om att som nu sker på många håll möta efterfrågan från allt resursstarkare pensionärer på attraktiva lägenheter i hyresrätt, bostadsrätt och även kooperativ hyresrätt. Detta öppnar möjligheter för en ökad rörlighet på bostadsmarknaden när de lämnar villor, bostadsrätter och eller hyreslägenheter som inte är anpassade för åldrandes behov. Genom att på så sätt tillmötesgå efterfrågan på mer anpassat boende (som de bidrar till att finansiera) från aktiva pensionärer kan behoven av särskilt boende för äldre skjutas fram i tiden, samtidigt som bostäder frigörs till barnfamiljer och andra.
För alla aktörer på bostadsmarknaden, de boende, bostadsföretag och kommunerna är de finansiella och skattemässiga spelreglerna av stor betydelse vid sidan av planfrågorna. När de ändras skapas osäkerhet och den sammantagna effekten av förändringarna som den borgerliga regeringen gjort är att redan rika gynnats och att det blivit dyrare att byta bostad. I ett läge när en strategisk möjlighet finns för förnyelse på bostadsmarknaden och när många i den stora och resursstarka 40-talistgenerationen är beredda att lämna sina ägda lägenheter och villor för bättre anpassat boende hejdas detta genom ökad reavinstskatt och ränta på uppskovsbelopp. Socialdemokraterna planerar inte någon skattechock för Sveriges villa- och radhusägare. Vi vill ha stabila spelregler. För villorna taxerade till mer än 5 miljoner kronor är dock en höjning av skatten motiverad. Det är orimligt att inte mer skall tas ut för dem än för ett normalt radhus i ett tillväxtområde. En begränsningsregel kommer att finnas för att småhusägare inte ska behöva betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt. För att
10(18)
gynna rörligheten vill socialdemokraterna också söka finansiering för att ta bort räntan på uppskovsbeloppen. Även boende med tomträtt bör ha möjlighet att långsiktigt planera sin ekonomi. Idag ser vi hur avgälderna höjs i många kommuner och marknadspriser slår igenom i form av stora höjningar. Vi vill att systemet med tomträttsavgälder ses över så att det tillgodoser rimliga krav på förutsebarhet och likabehandling.
Villaägare, bostadsrättföreningar och dess medlemmar, samt hyreshusförvaltande bolag påverkas naturligtvis alla av skatter, men på delvis olika sätt. Det är angeläget att skattesystemet inte direkt gynnar eller missgynnar någon boendeform. Ett kärt diskussionsämne inom bostadspolitiken är därför hur man ska uppnå skattemässig neutralitet mellan olika upplåtelseformer. Det är emellertid inte oomtvistat hur en sådan neutralitet ser ut eftersom ett antal delvis motstridiga intressen ska tillgodoses. De flesta är dock överens om att hyreshusförvaltande bolag idag dubbelbeskattas genom att både fastighetsskatt och skatt på ekonomisk rörelse tas ut. För att förbättra de ekonomiska villkoren för hyresrätten och minska de negativa effekterna av dubbelbeskattningen av hyreshusfastigheter vill vi därför att möjligheterna att finansiera en sänkt fastighetsskatt för dessa ses över. Ett annat problem gäller reglerna för taxering av bostadsrättsföreningar med lägenheter i form av radhus eller gruppbyggda småhus. Av någon anledning är reglerna så utformade att lägenheterna i dessa föreningar taxeras som småhusenheter, medan bostadsrättsföreningar med lägenheterna ovanpå varandra i ett flerbostadshus taxeras som hyreshusenheter. När nu dessutom en ny upplåtelseform införs, ägarlägenheter, som juridiskt kommer att fungera som en villafastighet förstärks nuvarande skillnad i avdragsrätt för räntekostnader mellan bostadsrätt och äganderätt. De skattemässiga förutsättningarna för gemensamt ägt och enskilt ägt boende blir än tydligare. Vi anser att förutsättningarna för bostadsrättsboende bör ses över.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Bostadsmarknad, Socialdemokraterna och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *