Svensk Riksbank med rätt att ha fel

Så vad var det nu igen som vad så bra med en oberoende riksbank? Jo, ja visst. Att 2-3 personer helt utanför det politiska systemet utan ansvar för de beslut de tar kan driva den ’rätta’ ekonomiska politiken. Där man utan besvärliga politiker eller kritiker kan följa den verklighet man själva ser.

Var det inte så det stod i den nationalekonomiska handboken? 

För den med svart humor är det ganska roligt att Kerstin Hassius kallar
riksbanksledningen för historiska foslier. Som sitter mentalt fast i
gamla modeller snart 30år gamla när verkligheten förändras. Fast skrattet kan fastna när man inser att hela Svenska folkets välfärd och framtid styrs av den svenska riksbanken som mest är känd för att alltid konsevent haft fel och överskattat inflationen.

Svenskt näringslivs argumet att allt är amerikanska politikers fel är en intressant kontrast:

..Vårdslösa bankdirektörer är emellertid inte ensamt ansvariga för
krisen. I debatten blundas det för elefanten som står mitt i rummet.

Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två bolånebanker,
Fannie Mae och Freddie Mac. Båda var en gång offentliga myndigheter,
som halvt om halvt privatiserades. De fick en fortsatt en indirekt
statlig garanti vilket har gett tillgång till billigare krediter.
Dessutom fick de skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Allt
detta har gett en konkurrensfördel gentemot privata banker.

Fannie Mae och Freddie Mac-konstruktionen har varit speciellt
destruktiv eftersom den byggt på att eventuella vinster gått till
aktieägarna och eventuella förluster till staten. En anordning som
nästan garanterat leder till ökat risktagande. Båda instituten har
genom åren satsat stora resurser på lobbying för att kunna behålla sina
statliga dusörer.

Den amerikanska staten påhejad av olika påtryckargrupper, menade
på 1990-talet att det förekom diskriminering på lånemarknaden. Radikala
grupper som ACORN kampanjade för rätten till bostadslån. Vid den här
tiden företräddes ACORN av den unge advokaten Barack Obama. Det här
ledde till flera populistiska förslag. Genom Community Reinvestment Act
tvingades bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man
införde en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i
låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där. Om man hade en
för dålig CRA-rating så hotades man med böter eller andra
bestraffningar, som att inte få eventuella fusioner godkända.

https://www.aftonbladet.se/debatt/article3483340.ab

För övrigt är det en något annorlunda bild av finanskrisen som Kerstin Hassius ger än den från svenskt näringslivs ekonomer Fölster och Fryklund. Eller Johan Norberg. Var det verkligen inte billiga bostäder till svarta i USA och socialt ansvarstagande från politiker som utlöste krisen?  

Sänk reporäntan till 2,25 procent | Brännpunkt | SvD

Idag vilar ett stort ansvar för den ekonomiska
utvecklingen i Sverige på Riksbanken. Vi genomgår den värsta
finanskrisen någonsin i modern tid och risken för att den skapar en
djup recession i världsekonomin är överhängande.

Det finansiella systemet har slutat att fungera. Det inträffar när ingen är beredd att ta risk.



Krisen befinner sig i ett så kritiskt skede att det bara är
staten i form av centralbanker och regeringar som kan lösa problemen.



Krisen har uppstått som en följd av vidlyftiga aktiviteter i
finansmarknaderna, mer i andra länder än i Sverige, och utlösts av ett
policymisstag i USA där Lehman Brothers tilläts gå i konkurs.

Problemen är inte svenska, men Sverige drabbas så hårt att det inte
finns tid att söka syndabockar nu. Fokus måste vara på lösningar för
att lindra effekterna av de skador som redan har uppkommit.

För ett år sedan visste alla att det globala banksystemet skulle behöva
genomgå en betydande bantning av balansräkningarna för att återgå till
en hållbar risknivå.

Så länge detta kunde ske under ordnade former var det inte uppenbart att en finansiell kris skulle uppstå.

Det som sker nu är en accelererande svält där alla har tappat kontrollen.

Den 15 september tvingades Lehman Brothers ansöka om konkurs (chapter
11) på grund av akuta refinansieringsproblem. Lehman Brothers, en
amerikansk investmentbank med god rating, stod inte under Federal
Reserves beskydd och ihärdiga försök att få privata aktörer att ta över
lyckades inte.

Staten var då inte beredd att rädda verksamheten.

Den avvägning staten måste göra när ett finansinstitut hamnar i kris är
att bedöma vilken kostnad som blir störst för skattebetalarna och
samhället; att rädda verksamheten eller låta den gå i konkurs.

I fallet Lehman kan vi i efterhand konstatera att det gjordes
en betydande fel-bedömning. Eftersom investment-banken inte hade någon
inlåning trodde man kanske inte att det skulle drabba allmänheten så
hårt, men det gjorde det genom att penningmarknadsfonder placerat i
Lehmancertifikat.

Småsparare hade helt plötsligt förlorat stora pengar på Lehman
Brothers. Samma sak gällde för ett antal institutionella investerare
som använt Lehman Brothers som så kallad prime broker, det vill säga
som ombud för att hantera säkerheter vid handel av olika OTC-derivat.

Helt plötsligt ingick dessa säkerheter som en del av Lehman Brothers
samlade tillgångar och hanterades i den turordning som fordringsägare
ska gottskrivas i konkursen.

I praktiken innebar konkursen att de som inte förstått att de tagit
risker på bolaget Lehman Brothers förlorade större belopp än de som
aktivt hade gjort det, det vill säga bolagets aktieägare.

Vad hände sedan? Lehmankonkursen ledde till en gigantisk omvärdering av
risker. Det skedde snabbt i det finansiella systemet över hela värden.
Alla började se över sina motpartsrisker och dra ned sina exponeringar
mot bankerna.

Många småsparare började plocka ut sina pengar ur penningmarknadsfonder
och fonderna sålde sina certifikat och köpte statspapper istället. För
bankerna innebar detta att refinansieringsrisken ökade dramatiskt.

I praktiken har det under de senaste veckorna pågått en
gigantisk så kallad ”bankrun”. Kunderna flyr. Staten – i form av
centralbanker – pumpar ut statspapper för att tillfredsställa den
snabbt stigande efterfrågan på en trygg placering.

Det som också har inträffat är att inte bara bankerna har fått problem
utan också företagen. Många större företag finansierar sig i
certifikatmarknaden men den har slutat att fungera.

Istället försöker företagen dra ut sina kreditlinor i bankerna.
Bankerna har å andra sidan så stora refinansieringsproblem att de i
dagsläget inte kan erbjuda krediter till rimliga villkor.

Helt plötsligt har oron spritt sig och fått en enorm omfattning. Det
här akuta tillståndet har uppstått för att neddragningen av världens
bankers balansräkningar går alldeles för fort, och det är inte bankerna
som bestämmer takten.

Konsekvenserna av bankkrisen har blivit oöverblickbar, vilket innebär att riskerna i marknaden har ökat ännu mer.

Det finns nu en överhängande risk att sunda verksamheter
tvingas ställa in betalningarna på grund av att de inte kan
refinansiera sig.

Vad gör då Riksbanken? Den verkar mest oroa sig för inflationen. Hallå,
kära gamla kolleger, har ni fastnat i era modeller och gamla
nationalräkenskaper som bygger på historisk information?

Vakna upp och lev i nuet och visa att ni är kapabla att hantera ert viktigaste uppdrag – att upprätthålla finansiell stabilitet.

Riksgälden började och Riksbanken följde efter med att underlätta refinansieringen i bankerna men inte tillräckligt kraftfullt.

Regeringen har utökat insättnings- garantin till att omfatta
besparingar upp till 500000 kronor, men det räcker inte. Gårdagens
centralbanksbeslut om en gemensam räntesänkning kom alldeles för sent
och var knappast initierat av Riksbanken.

Agerandet har varit reaktivt, de lindrar varefter problemen blir uppenbara.

Den ena centralbanken efter den andra, den ena staten efter den andra,
agerar reaktivt. I det här läget måste någon våga ta täten, vara
proaktiv och inte skylla på att krisen är global.

Min starka rekommendation till Riksbanken är att sänka reporäntan
rejält, minst ett par procentenheter, för att lindra konsekvenserna av
den dramatiska ekonomiska åtstramning som nu pågår.

Vad har Riksbanken att oroa sig för? I alla fall inte
att kapacitetsutnyttjandet är för högt, det blev tvärstopp i
världsekonomin i augusti i år. Riksbankens ledning borde istället oroa
sig för är att i efterhand bli anklagad för att ha bidragit till en
kraftig recession genom senfärdighet.

En rejäl räntesänkning är sannolikt inte tillräckligt, inte heller ökningen av insättargarantin.

Riksbanken bör rekommendera regeringen att utfärda en allmän garanti
för banksystemet i Sverige. Det kan göras med krav på motprestation av
bankerna.

Dessutom bör Riksbanken rekommendera Finansinspektionen att lätta upp
trafikljusreglerna för livförsäkringsbolagen så att de inte tvingas
till att sälja lågt värderade aktier och köpa högt värderade långa
statsobligationer när räntorna fallit dramatiskt på grund av
turbulensen.

Det är Riksbanken som har ansvaret och kunskapen. Ta ansvar och agera kraftfullt! Andra länder i Europa kommer att följa efter.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Ekonomi, Politik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *