Fack, ideologi och förändring

Det är inte bara facket utan hela den rörelse som brukar kallas vänster som tappat fotfästet. Och fastnat i en 150år gammal samhälls modell och politisk-ideologisk retorik. Det handlar fortfarande om arbetaren mot kapitalismen. Fast vem är arbetaren och vem är kapitalisten? Är kapitalisten den trygga industriarbetaren från medelklassen med sina sparpengar i alla fall tidigare tryggt placerade i en fond. Eller fondförvaltaren. Eller den VD som för att upprätthålla kraven på vinstmarginaler som fondförvaltaren ställer. Eller den yrkesarbetare som äger sitt eget företag. Är arbetaren industri-yrkes arbetaren med 30-40000 i lön eller den tillfälliga ’butikskonsulten’ som flyttar mellan snabbköpskassor  med 12000 i lön.

När trygga arbetsplatser försvinner för många hur ska dessa förväntas ha några kopplingar till en jobb identitet eller fackligt engagemang.

Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.

Detta har inte hänt varken hos fack eller politiska partier i dagens Sverige. Som de senaste debatterna om höger och vänster visar är det fortfarande 1800-talets poltiska retorik och samhällsbild som gäller.

Bokrcension: Göran Greider om I skuggan av en storhetstid av Olle Sahlström | Bokrecensioner | Kultur | Aftonbladet

Varför har facken överallt tappat terräng? Den främsta orsaken är att den gamla formen av industrialism, där facket en gång växte sig starkt, nu ofta ligger i ruiner. Jodå, industrisamhället finns kvar, men det har bytt skepnad och i stället är det i privat och offentlig tjänstesektor som den stora delen av arbetarklassen i dag finns. Tiotusenkronorsfrågan är bara hur en miljon polska lastbilschaufförer spridda på tusentals små åkerier ska organiseras? Eller städare? Väktare? Restauranganställda? Papperslösa? Tillfällighetsanställda?

På de flesta håll lever facken ännu kvar i minnet av samförståndets fornstora dagar, trots att arbetsgivarna sagt upp det sociala kontraktet och tvingat ner förhandlingarna till den lokala nivå där enskilda löntagare står svaga. Sahlström söker ”den fackliga kroppens” rötter, nere i förra sekelskiftet, före rörelsens inordning i systemen och – som i svenska ­LO­­:­s fall – lojaliteten till döds med ett parti. Stående mitt i det vägskäl där den europeiska fackföreningsrörelsen befinner sig frågar han sig: Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt? Nej, Sahlström drömmer snarare om ett fack som mer liknar en bred social rörelse med emancipatoriska horisonter.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Fack, ideologi och förändring

  1. Pingback: Erik Laakso | På Uppstuds » En bångstyrig grabb

  2. Pingback: Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död | Kulturbloggen

  3. Ingemar B skriver:

    Jag tycker du ställer de rätta frågorna, Claes, men Göran Greider är ute och cyklar. (Det framgår inte riktigt om du citerar honom för att du håller med eller för att är helt fel på frågan.)

    Fackets problem är, precis som du skriver, att man organiserat sig för ett industrisamhälle där människor är utbytbara och individen är oviktig. Alltså har vänstern och facket satsat på att stärka kollektivet mot arbetsgivarna, snarare än att se individen. Med det följer tyvärr kollektiva lösningar, där en och samma lösning ska passa alla.

    Samhället ser ju inte ut så längre. Idag jobbar mindre än tio procent av befolkningen inom direkt tillverkningsindustri. Övriga sysslar med service och tjänsteproduktion där individen är mycket viktigare och inte alls utbytbar för arbetsgivaren. Så samhället har rört sig kraftigt från industri/kollektiv/utbytbara människor till tjänster/specialisering/individuellt och oerhört viktiga medarbetare.

    Löntagarna står knappast svaga lokalt. Att förhandlingarna idag sköts direkt på arbetsplatserna istället för att göras upp centralt i Stockholm mer eller mindre över huvudet på folk, är ju ett tecken på att hela samhället har rört sig – från stora arbetsplatser med tusentals människor till mindre enheter. Och det är lokalt man vet vad man behöver och klarar av – både som arbetsgivare och som fack.

    Det är ju ett sundhetstecken.

    Men Greider ser det bara som någon slags smart förhandlingsknep från de starka arbetsgivarna – att syftet är att försvaga människor. Han ser inte att hela samhället omstruktureras, från få stora enheter till fler mindre. Och att individen faktiskt har ett helt annat värde och en annan makt idag än på industrisamhällets tid.

    Vänstern måste börja se individen och uppskatta att det finns andra lösningar än den som bestämts centralt. Människor vill kunna styra själva över sina liv, inte vara beroende av facket, staten, arbetsgivaren eller vem det nu månde vara.

    Det är utmaningen för vänstern. Att ge tillbaka människor deras egenmakt.

    Tyvärr finns det ett gammalt inslag hos (den auktoritära) vänstern att vilja bestämma det som är bäst för andra. Så jag tror att utmaningen är alldeles för svår.

    Själv blir jag inte ledsen om vänstern misslyckas, eftersom jag vill att samhället ska gå i en mer liberal riktning, bort från centralstyret och de stela lösningarna. Men det vore ju roligare för alla om vänstern slutade gå med rumpan före in i framtiden.

  4. Ingemar B skriver:

    Jag tycker du ställer de rätta frågorna, Claes, men Göran Greider är ute och cyklar. (Det framgår inte riktigt om du citerar honom för att du håller med eller för att är helt fel på frågan.)

    Fackets problem är, precis som du skriver, att man organiserat sig för ett industrisamhälle där människor är utbytbara och individen är oviktig. Alltså har vänstern och facket satsat på att stärka kollektivet mot arbetsgivarna, snarare än att se individen. Med det följer tyvärr kollektiva lösningar, där en och samma lösning ska passa alla.

    Samhället ser ju inte ut så längre. Idag jobbar mindre än tio procent av befolkningen inom direkt tillverkningsindustri. Övriga sysslar med service och tjänsteproduktion där individen är mycket viktigare och inte alls utbytbar för arbetsgivaren. Så samhället har rört sig kraftigt från industri/kollektiv/utbytbara människor till tjänster/specialisering/individuellt och oerhört viktiga medarbetare.

    Löntagarna står knappast svaga lokalt. Att förhandlingarna idag sköts direkt på arbetsplatserna istället för att göras upp centralt i Stockholm mer eller mindre över huvudet på folk, är ju ett tecken på att hela samhället har rört sig – från stora arbetsplatser med tusentals människor till mindre enheter. Och det är lokalt man vet vad man behöver och klarar av – både som arbetsgivare och som fack.

    Det är ju ett sundhetstecken.

    Men Greider ser det bara som någon slags smart förhandlingsknep från de starka arbetsgivarna – att syftet är att försvaga människor. Han ser inte att hela samhället omstruktureras, från få stora enheter till fler mindre. Och att individen faktiskt har ett helt annat värde och en annan makt idag än på industrisamhällets tid.

    Vänstern måste börja se individen och uppskatta att det finns andra lösningar än den som bestämts centralt. Människor vill kunna styra själva över sina liv, inte vara beroende av facket, staten, arbetsgivaren eller vem det nu månde vara.

    Det är utmaningen för vänstern. Att ge tillbaka människor deras egenmakt.

    Tyvärr finns det ett gammalt inslag hos (den auktoritära) vänstern att vilja bestämma det som är bäst för andra. Så jag tror att utmaningen är alldeles för svår.

    Själv blir jag inte ledsen om vänstern misslyckas, eftersom jag vill att samhället ska gå i en mer liberal riktning, bort från centralstyret och de stela lösningarna. Men det vore ju roligare för alla om vänstern slutade gå med rumpan före in i framtiden.

  5. Pingback: Sahlinaff

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *