Den moderata arbetslinjen ett fiasko – Skapar inte arbete

Enkelt uttryckt. Den moderatledda alliansen vann valet på en arbetslinje som sade att arbetslöshet orsakades av den enskildes vilja eller ovilja att att arbeta. Det det de två sociologerna nedan diskuterar i sitt debattinlägg Newsmill.

Med andra ord.
För de mer än 40000 varslade de senaste månaderna i slutet av 2008 handlar det bara om viljan att söka arbete. Och de rätta ekonomiska incitamentet. Vilket leder till argumentet att det bästa sättet att bekämpa arbetslöshet är genom skattesänkningar. Gör det mer ekonomiskt fördelaktigt att ha arbetsinkomster och ekonomiskt svårare att att inte ha arbetsinkomster så löses problemet med arbetslöshet.

Det är detta som hänvisas till när man pratar
om den internationella nationalekonomiska forskning som ska vara underlaget till den moderatledda alliansens politik. Om denna forskning innehåller något mer än ett antal OECD rapporter och enskilda studier från tidigt 90-tal av ekonomier i Holland, England och USA är det ingen som klargjort.

I grunden handlar den moderata allianspolitiken
om nyliberal nationalekonomisk ideologi. Precis som en gång sovjetkommunistiska ekonomer pratade om den nysovjetiska människan förutsätter det som kallas forskning av nyliberaler en ’economic man’ som naturligtvis bara agerar på individ nivå. Och ett agerande som likt labråttor helt styrs av ekonomiska stimulanser.

Det är knappast bara inom den svenska forskningen
som det visat sig vara struntprat att den moderata arbetslinjen inte leder till arbete. Och även normala människor begriper att det finns fler faktorer om påverkar än den enskildes vilja att söka arbete.

Ett problem med reformen är emellertid att den svenska ekonomiska
forskningen inte alls visar samma starka samband mellan
ersättningsnivåer och arbetslöshetstal. Vissa studier visar att
ersättningsnivån påverkar arbetslöshetstiden, andra gör det inte. När
vi studerade sambandet mellan arbetslöshetsersättning, sökbeteende och
jobbchanser så kunde vi inte belägga den antagna orsakskedjan. Det är
visserligen sant att lägre ersättningsnivå leder till att arbetslösa
ägnar mer tid och energi åt att söka jobb. Problemet är att detta inte
förefaller öka deras jobbchanser.


Ett ökat utbud av arbetssökande ger
inte med automatik fler anställningar. De studier som det hänvisas till från alliansen handlar också misstänker jag om att ett stort antal låglönejobb skapades inom servicesektorer i en expanderande ekonomi i början av 90-talet. I Sverige har det hittills saknats förutsättningar för ett stort antal låglönejobb. Även om moderaterna försökte skapa en skattesubventionerade låglönesektor med avdragen för hushållstjänster.

Att arbetslösas jobbchanser i huvudsak styrs av deras kvalifikationer
och hur attraktiva de är för arbetsgivare är något som är välbelagt
både i vår och andras forskning. Detta gäller både i hög- och i
lågkonjunktur. Det har under hösten talats en hel del om att arbetslösa
fortfarande har många jobb att söka, och att det trots stigande
arbetslöshet utannonseras många nya jobb. Problemet är att det
utannonseras färre jobb, samtidigt som fler förlorar sina
anställningar. Det blir härmed fler välkvalificerade arbetslösa till
varje ledigt jobb, något som innebär att arbetslösa med lägre
kvalifikationer kommer allt längre bort från en anställning.

AMS-trams var vad utbildning för att få bättre kvalifikationer till arbete kallades av allianspolitiker. Det var alliansen som skar ner bidragen till de kommunala vuxengymnasierna med 20000 platser och slaktade AMS utbildningsverksamhet. Detta antar jag för att kvalifikationerna var inte nödvändigt för att få arbete?

Vi kan här föreställa oss att de
arbetslösa bildar en kö där de mest attraktiva och kvalificerade står
längst fram, och där anställningsbarheten minskar ju längre bak i kön
vi kommer. När arbetsgivare anställer arbetslösa så betas kön av
framifrån, och ju fler som anställs desto längre bak i kön får
arbetsgivarna leta. I dåliga tider finns det (trots att det
utannonseras nya jobb) alltså hela tiden ett inflöde av nya attraktiva
arbetslösa som hamnar längst fram i kön, vilket gör att jobbchanserna
för dem som står längre bak inte blir bättre trots att det anställs
människor.

Att arbetsmarknaden fungerar på detta sätt är förmodligen inte
obekant för de flesta, och ligger bakom flera av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som den sittande regeringen har
infört. Åtgärder som nystartsjobb och särskilt nystartsjobb (tidigare
kallade nyfriskjobb) handlar om att med hjälp av subventioner lyfta ut
människor som står långt bak i kön av arbetslösa för att placera dem
längre fram. Detta är nödvändigt för att många av de arbetslösa ska ha
en chans på arbetsmarknaden.

Att sedan de i det riktiga utanförskapet i dagens läge hamnat ännu längre tillbaka i kön till de arbeten som finns och två år slösats bort av alliansens misslyckande experiment i ekonomisk tro gör bara saken än värre.

Värt att läsa kan också vara alliansens grundinställning till arbetslösa saknar förankring i verkligheten

Låg a-kassa försämrar chansen att få jobb | Newsmill

…När vi nu går in i en omfattande lågkonjunktur är den viktigaste uppgiften för arbetsmarknadspolitiken att se till att så många som möjligt av dem som inte står i fronten av arbetslöshetskön är anställningsbara (inte bara har arbetsförmåga) när konjunkturen väl vänder.

Detta är traditionellt en uppgift för den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Vad som i detta sammanhang ofta negligeras är emellertid den betydelse som arbetslöshetsersättningen faktiskt har för att upprätthålla arbetslösas anställningsbarhet.

Vår forskning visar att den ekonomiska situationen är en huvudsaklig orsak till arbetslöshetens negativa effekter på välmående. Arbetslösa som har tillgång till A-kassa och en stabil inkomst mår betydligt sämre än om de vore i arbete, men deras psykiska välmående förefaller inte att försämras över tid, vilket är fallet med dem som saknar en stabil inkomst på en rimlig nivå.

Arbetslösas välmående har varit intressant som ett redskap för att få dem att ändra sökbeteende. Vad vi nu vill påpeka är att välmåendet har visat sig viktig för jobbchansen på kort sikt och förmodligen är av stor vikt för anställningsbarheten på längre sikt. Om vi inte är försiktiga med våra arbetslösas välmående nu så riskerar vi att stå med många brutna och oanställningsbara arbetslösa när konjunkturen väl vänder.

I en situation där vi vet att många kommer att bli arbetslösa, och att många av dessa kommer att bli långtidsarbetslösa, tycker vi att det finns god anledning att förstärka arbetslöshetsersättningen vad gäller både antal dagar och ersättningsnivå. Detta skulle hjälpa till att upprätthålla de arbetslösas anställningsbarhet över konjunkturcykeln utan att negativt påverka deras jobbchanser.

En stärkt arbetslöshetsförsäkring får särskild betydelse då införandet av rehabiliteringskedjan kommer att avsluta många långtidssjukskrivningar i en period av hög arbetslöshet. Många av dessa tidigare sjukskrivna – blivande arbetslösa – kommer att hamna längs bak i arbetslöshetskön, då endast ett fåtal av dem kommer att bedömas vara anställningsbara.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *