Ekonomisk kris för vissa ger opinionsvinster för alliansen


Om inte annat bekräftar väl optionsmätningen för dagen
att sverige är ett delat land. Ekonomiskt, socialt och politiskt.

’Inte kan det vara ekonomisk kris, vi har ju alla jobb’ kan jag tänka mig tankegångarna är hos många i den övre medelklassens villaområden och innerstadsbostadsrätter. ’Vi har kanske fått dra in på lite restaurang besök och nöjen samt förstås semestern till Mauritius men annars har vi det ju bra’.

De är ju just dessa grupper som gynnats av den moderatledda alliansregeringens skatte och arbetslinje politik. Är du övre medelinkomsttagare speciellt med fastighet och en liten förmögenhet har du fått bättre och har mer pengar över att röra dig med. Till skillnad från låginkomsttagare och för att prata allianssvenska fattiga bidragstagare.

Så var ju alliansens hela valrörelse fram till 2006 och den s.k arbetslinjen avsedd att slå in en kil mellan den svenska medelklassen och låglönegrupper.

Slagpåsen blev de sjuka, arbetslösa och andra grupper av bidragstagare som levde på ’bidrag’.  Att de hade betalt in pengar till en försäkring och fick betala skatt på sitt ’bidrag’ försvann alliansretoriken. Alla visst vi väl någon som hade hört av någon hur lätt det var att lura försäkringskassa eller a-kassan som man kunde leva gott på.

Media hängde förstås på med reportage efter reportage där man jagade alla dessa fuskare runt om i landet. Antytt i talet om utanförskap finns även att det handlar om invandrare. De som kommer hit och vill leva på ’bidrag’. Retoriken och taktiken känns väl igen för mig. Ronald Reagan använde den skickligt för att vinna i USA med talet om welfare queens.

I den andra verkligheten ser det förstås helt annorlunda ut. Är du arbetslös har din inkomst halverats samtidigt som troligen din a-kassa avgift höjts. Många, speciellt kvinnor, har redan fått sparken utan varsel. Visstidsanställningar och timmanställningar syns ju inte i statistiken.
Värst ut står alla de i utanskapsförvaring i olika former av aktiviter. Och de som i allt större antal kommunerna fått ta ansvar för.

Här finns då också ett val beroende på vilka värderingar man har. Man kan investera i människor och tro på deras förmåga att utvecklas. Eller följa nationalekonomens råd att ’hungriga’ vargar jagar bäst. Man kan stödja företag och företagande att utvecklas i Sverige. Eller tro på att marknaden fixar allt. Likt den fordonsindustrin med 150000 arbeten beroende av den som alliansen vill skydda skattebetalarna från att slippa ta ansvar för. Ett mycket Stockholmskt och småborgerligt perspektiv. Vilka tror center de 150000 anställda inom fordonsindustrin är om inte just skattebetalare?

Borgerliga regeringar har mött ekonomiska utmaningar förr. De har då
lett till att de tappat greppet, att koalitioner knakat och att
väljarna tappat förtroendet. De här erfarenheterna har den nuvarande
regeringen i minnet, näringsminister Maud Olofsson har till exempel
flera gånger kommit tillbaka till hur hennes föregångare stödde svensk
industri med stora belopp – till ingen nytta.


Sen är det ju bra att även DN-ledare bekräftar att Maud Olofsson och center inte ska stödja svensk industri. Även som samma skattebetalare det värnas om kommer att få betala för en nedläggning av delar eller hela fordonsindustrin ändå. Och visst alliansen ’hjälper’ arbetslösa genom att lägga ut arbetsförmedlingens stödverksamhet på entreprenad till privata företag. Villka förstås är bra om man är i den branchen och jobbar med att stödja arbetslösa i att skicka fler ansökningar till arbeten som inte finns.

Sen har DN helt rätt i en sak. Socialdemokratin har haft stora interna problem med kommunikation och strategi. Speciellt sedan delar av LO och ett antal partidistrikt valde att sparka undan benen på sin egen partiledare. För att man ville ha med Ohlys vänsterparti. Dock utan att någon större vänstervåg hittils burit fram oppositionen. Och som det gjordes mycket klart, väljare med borgerliga ’ideer’ var inte välkomna i vänsterns socialdemokrati. Vad som behövdes var en stark ideologisk våg.

Vilket påminer mig om Dean kampanjen och demokraterna i 2004 års valrörelse i USA. Skillnaden mot Obamas kampanj 2008 är milsvid. Där var budskap integrerat med organisation hela vägen genom kedjan. Och Obama lyckades mycket pragmatiskt få med sig s.k moderata republikaner, villket väl i Sverige kan sägas motsvara borgerliga mittenväljare. Obama kampanjen var också de som slogs hårdaste och mest hänsynslöst för att nå ut med sitt budskap och vinna det s.k problemformulerings privilegiet.

I Sverige handlar kampen om vilka vinner bilden av krisen, den moderata alliansens arbetslinje,  samt tillståndet i landet. Valrörelsen har börjat. Ändå är det nu, partibyråkratierna sitter i planneringsmöten på olika håll inom oppositionen. Det går inte. Ska opositionen vinna handlar det om att ta sig ut från riksdagen och Stockholm.

Flytta mediafokus från stockholm till vad som händer i landet. Granska och hamra in effekterna av den moderata alliansens arbetslinje och politik för vanligt folk. Det går inte att vänta till valdagen och hoppas på att bäst argument vinner. Så snälla är inte alliansen och dess mediastrateger.

Bloggat:

Mer i media:
Nästan jämnt mellan blocken, Sahlin i Perssons spår, Har tagit täten, ”Vi kommer att vinna på regeringens passivitet i jobbkrisen”

Har tagit täten – DN.se

Den ekonomiska kris som under hösten slog in över Sverige har sin upprinnelse utanför landet – till skillnad mot vad som gällde 1990-talskrisen. Den gamla krisen var också i hög grad en del i den ekonomisk-politiska strid som stått mellan de två blocken sedan 1980-talet. Hanteringen var därmed från början partipolitiskt infekterad. Ändå lyckades de två blocken samla sig kring hårda krisåtgärder. Partipolitiskt fick socialdemokraterna utdelning, medan de borgerliga partierna framstod som vanmäktiga.

Den nuvarande krisen har för det första inte fått samma förödelse, i vart fall inte ännu. Någon tvärpolitisk samverkan har inte aktualiserats.

Finanskrisen har mötts av en finansminister, Anders Borg, och en finansmarknadsminister, Mats Odell, med bestämda insatser och i ett tonläge som varit klart bekymrat men inte uppgivet.

När sedan krisen nu slår mot export- och tillverkningsindustri, mot en rad företag i alla slags branscher och i förlängningen mot stat och kommun har regeringen anslagit en bestämd hållning: varsamhet med skattebetalarnas pengar. Vi ska hjälpa arbetslösa människor, inte anonyma ägare som inte tar ansvar, har varit näringsminister Maud Olofssons tema i åtskilliga veckor.

Det förefaller som om detta budskap nått fram. Oppositionen har däremot haft påtagliga svårigheter att formulera ett alternativ. Det som kommit att kallas problemformuleringsprivilegiet har blivit alliansens. Också energiuppgörelsen är ett bevis på detta. Här har de fyra partierna kommit överens, och öppnat för fortsatt kärnkraft samtidigt som man stöder en stor vindkraftsutbyggnad. En energipolitik som får gott opinionsstöd sannolikt därför att den för flertalet ter sig genomförbar.

Socialdemokraterna som lade vikten vid att skilja sig från regeringen förvandlades till ett kärnkraftskritiskt och lätt utopiskt parti. Något som rimligen förbluffat stora delar av deras väljarkår. Den reaktionen syns i de tappade två procenten och den ökade andelen obestämda.

Kommer vintern 2009 att bli den avgörande vändpunkten för regeringen Reinfeldt? Just nu ser det faktiskt ut så. Och kan regeringen fortsätta att övertyga om att den gör vad som kan göras för att mildra den hårda ekonomiska kris som världen och Sverige undergår lär den få ett allt bättre väljarstöd. Det skulle i så fall bli möjligt att tala om ett epokskifte.

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik, Socialdemokraterna och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 svar på Ekonomisk kris för vissa ger opinionsvinster för alliansen

  1. Lasse skriver:

    Du säger att de inte är anställningsbara. Så länge de inte klarar lågkvalificerat arbete som viss montering, städ, parkförvaltning, samhall och liknande så håller jag med dig. Problemet med många ”icke-anställningsbara” (och deras ivriga ”stödpersoner”) är att de ser en utopi där en långtidsarbetslös analfabet med kanske bristfällig svenska som aldrig haft ett jobb ska få jobb som telesäljare eller kontorist.

    Så funkar det inte i verkligheten. Vissa människor behöver riktigt lågkvalificerade jobb för att klara av dem. Slutligen så är en viss procent av befolkningen oförmögna att klara ett vanligt arbete, trots att de kanske inte är begåvningshandikappade eller allvarligt rörelsehindrade. Jag anser det inte vara moraliskt försvarbart att de ska ha samma levnadsstandard som en hårt arbetande låginkomsttagare.

    Sossarna ser ner på lågkvalificerat arbete som en klass som inte borde få finnas. Detta innebär då också att låglöneyrken är begränsade och därmed chanserna för de mest okvalificerade att ordna självförsörjning.

    Invandrare fick inledningsvis jobb lättare med alliansens politik och arbetslösheten sjönk också dramatiskt. Nu är vi inne i en djup lågkonjunktur och de som då får gå först eller som svårast får jobb är just de grupper som du nämner. Samtidigt vågar man inte drömma om hur det hade sett ut med oppositionen vid rodret. Då hade moroten att jobba varit lika låg som ”vanligt” och hundratusentals människor hade lugnt kunnat slå sig till ro i soffan och vänta ut lågkonjunkturen istället för att som nu arbeta vidare och hålla uppe stadsfinanserna. Att fler människor ser hur alliansens politik räddat oss från en ännu djupare dal här i Sverige är anledningen till att gapet minskar.

  2. Lasse skriver:

    Du säger att de inte är anställningsbara. Så länge de inte klarar lågkvalificerat arbete som viss montering, städ, parkförvaltning, samhall och liknande så håller jag med dig. Problemet med många "icke-anställningsbara" (och deras ivriga "stödpersoner") är att de ser en utopi där en långtidsarbetslös analfabet med kanske bristfällig svenska som aldrig haft ett jobb ska få jobb som telesäljare eller kontorist.

    Så funkar det inte i verkligheten. Vissa människor behöver riktigt lågkvalificerade jobb för att klara av dem. Slutligen så är en viss procent av befolkningen oförmögna att klara ett vanligt arbete, trots att de kanske inte är begåvningshandikappade eller allvarligt rörelsehindrade. Jag anser det inte vara moraliskt försvarbart att de ska ha samma levnadsstandard som en hårt arbetande låginkomsttagare.

    Sossarna ser ner på lågkvalificerat arbete som en klass som inte borde få finnas. Detta innebär då också att låglöneyrken är begränsade och därmed chanserna för de mest okvalificerade att ordna självförsörjning.

    Invandrare fick inledningsvis jobb lättare med alliansens politik och arbetslösheten sjönk också dramatiskt. Nu är vi inne i en djup lågkonjunktur och de som då får gå först eller som svårast får jobb är just de grupper som du nämner. Samtidigt vågar man inte drömma om hur det hade sett ut med oppositionen vid rodret. Då hade moroten att jobba varit lika låg som "vanligt" och hundratusentals människor hade lugnt kunnat slå sig till ro i soffan och vänta ut lågkonjunkturen istället för att som nu arbeta vidare och hålla uppe stadsfinanserna. Att fler människor ser hur alliansens politik räddat oss från en ännu djupare dal här i Sverige är anledningen till att gapet minskar.

  3. ckrantz skriver:

    @Lasse:
    De fattiga jag talar om är till större delen arbetande fattiga eller sådana som vill arbete. Där hittar du svenskar, invandrare, gammal och unga. Ett av problemen är att många av de som inte har arbete heller inte är anställningsbara enligt de krav som ställs på den moderna svenska arbetsmarknaden. De saknar kunskaper, erfarenheter eller då har det bara varit arbetslösa för länge. Alliansen har här helt misslyckats med sin arbetslinje. För meningen var väl att dessa människor skulle få arbete. Men då behövs det aktiva åtgärder, inte bara passiva sökåtgärder.

    Sen förstås jag mycket väl att i din verklighet handlar det bara om arbetsskygga människor som hellre lever på bidrag om folk är sjuka eller arbetslösa. Så tycker ju många av de som röstade på alliansen. Vore det inte bättre med åtgärder som hjälpte dessa människor till arbete och egen försörjning?

    Så att det kunde löna sig att arbeta för alla….

    Vad det handlar om i det så hånade ’ams’ tramset är hjälp till arbete.

  4. Claes Krantz skriver:

    @Lasse:

    De fattiga jag talar om är till större delen arbetande fattiga eller sådana som vill arbete. Där hittar du svenskar, invandrare, gammal och unga. Ett av problemen är att många av de som inte har arbete heller inte är anställningsbara enligt de krav som ställs på den moderna svenska arbetsmarknaden. De saknar kunskaper, erfarenheter eller då har det bara varit arbetslösa för länge. Alliansen har här helt misslyckats med sin arbetslinje. För meningen var väl att dessa människor skulle få arbete. Men då behövs det aktiva åtgärder, inte bara passiva sökåtgärder.

    Sen förstås jag mycket väl att i din verklighet handlar det bara om arbetsskygga människor som hellre lever på bidrag om folk är sjuka eller arbetslösa. Så tycker ju många av de som röstade på alliansen. Vore det inte bättre med åtgärder som hjälpte dessa människor till arbete och egen försörjning?

    Så att det kunde löna sig att arbeta för alla….

    Vad det handlar om i det så hånade 'ams' tramset är hjälp till arbete.

  5. Lasse skriver:

    Den grupp du talar om (fattiga) kommer att finnas i alla samhällen. Det finns ingen samhällsstruktur som kan klara den ekonomiska börda som skulle komma av att ge icke-arbetande i närheten av samma lön som arbetande. Att någon som arbetar hårt 40 timmar i veckan har fem-tio tusen mer i lön än en sjukpensionär tycker den ”vanliga svensken” numera är mycket rimligt. Att heltidsarbetaren kan bo i bostadsrätt/villa medan sjukpensionären/låginkomsttagaren får bo i hyresrätt tycker numera många människor är rimligt. Illusionen om att det finns en mängd människor i medel- och låginkomsttagar-”klassen” som tycker något annat lever bara i oppositionens fantasi. Den ”klass” som oppositionen stått för tidigare har nu fått en tryggare och bättre tillvaro och kvar är bara en grupp idealister, sjukpensionärer och arbetsskygga.

    Skillnaden med alliansens politik är att det ska löna sig att arbeta. Hur nu socialdemokrater och kommunister lyckats virra sig bort från det spåret är smått obegripligt…

  6. Lasse skriver:

    Den grupp du talar om (fattiga) kommer att finnas i alla samhällen. Det finns ingen samhällsstruktur som kan klara den ekonomiska börda som skulle komma av att ge icke-arbetande i närheten av samma lön som arbetande. Att någon som arbetar hårt 40 timmar i veckan har fem-tio tusen mer i lön än en sjukpensionär tycker den "vanliga svensken" numera är mycket rimligt. Att heltidsarbetaren kan bo i bostadsrätt/villa medan sjukpensionären/låginkomsttagaren får bo i hyresrätt tycker numera många människor är rimligt. Illusionen om att det finns en mängd människor i medel- och låginkomsttagar-"klassen" som tycker något annat lever bara i oppositionens fantasi. Den "klass" som oppositionen stått för tidigare har nu fått en tryggare och bättre tillvaro och kvar är bara en grupp idealister, sjukpensionärer och arbetsskygga.

    Skillnaden med alliansens politik är att det ska löna sig att arbeta. Hur nu socialdemokrater och kommunister lyckats virra sig bort från det spåret är smått obegripligt…

  7. Pingback: Medierna blåser upp : Erik Laakso | På Uppstuds

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *