Sveriges brist på verklighetsbaserad utrikes och säkerhetspolitik – Vad gör Sverige egentligen i Afghanistan?

Inlägget av Johan Westerholm och den pågående debatten om att skicka mer soldater till Afghanistan fick i alla fall mig att undra vad som faktiskt åstadkommits hittills av Sverige. 

Regeringens målbeskrivning för den svenska närvaron i Afghanistan är följande.

Sveriges strategi för utvecklingssamarbetet med Afghanistan för perioden den 1 juli 2009 – den 31 december 2013
SAMMANFATTNING
Denna strategi styr Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan under perioden 2009–2013. Det övergripande målet för utvecklings-samarbetet är att människor som lever i fattigdom, i synnerhet kvinnor och flickor, ska åtnjuta förbättrade levnadsförhållanden i ett fredligt och demokratiskt samhälle.
Samarbetet ska inriktas på områdena demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, utbildning samt privatsektorutveckling; inom samtliga områden med särskilt fokus på kvinnor och flickor.
Ökad biståndseffektivitet är centralt och det ska nås genom förbättrad givarsamordning och resultatuppföljning samt förstärkt afghanskt ägarskap och kapacitet. Strategiska dialogfrågor ska vara jämställdhet och kvinnors situation och rättigheter samt demokratisk samhällsstyrning med särskilt fokus på anti-korruption.
Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och står inför mycket stora problem med en eskalerande konflikt, biståndsberoende, svag förvaltning och rättsstat, bristande respekt för mänskliga rättigheter, diskriminering av kvinnor och stora brister inom utbildning, hälsa, näringsliv och infrastruktur.
Erfarenheterna visar att tidigare stöd varit relevant och i enlighet med Afghanistans prioriteringar men att dialog om och implementering av kvinnors och flickors rättigheter kan stärkas.
Givarbilden är splittrad, koordinering problematisk och det finns många aktörer. Då Sverige är en i sammanhanget liten givare, ska inriktningen vara att samarbeta med andra aktörer, söka gemensamma kanaler för stöd och gå in i insatser där Sverige har ett mervärde.
Samarbetsvolymen ska öka stegvis – ca 400 miljoner kronor år 2009 och ca 420 miljoner kronor år 2010 – för att därefter (2011-2013) successivt öka till ca 500 miljoner kronor per år. Ungefär 25 procent av volymen
ska riktas till de norra provinserna där Sverige har ansvaret för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad.

Vad jag kunde hitta snabbt om Sveriges tidigare insatser i Afghanistan. Har jag tid skulle det vara intressant att gräva mer om vad den faktiska svenska insatsen producerar och producerat för resultat.  Någonstans måste det väl finnas rapporter och utvärderingar?

Fact-Sheet: Swedish support to Afghanistan
Political
Sweden is currently reinforcing its diplomatic presence in Afghanistan.
Following a decision in 2007, Sweden’s office for development cooperation
in Kabul is now being integrated and expanded to a full-fledged embassy.
This will make possible more and better support to Afghanistan.
Military support
Sweden is lead nation of PRT Mazar-e-Sharif (MeS) and contributes with
app. 365 military personnel. In addition, Finland contributes to PRT MeS
with app. 100 military personnel. The Swedish led PRT covers the four
northern provinces of Balkh, Samangan, Sar-e Pol and Jowzjan.
Sweden also contributes to the OMLT-concept (Operational Mentor and
Liaison Team) in support for the ongoing build-up of Afghan security
structures.
Afghanistan is a high priority for Sweden and our commitment is longterm.
The aim of the Swedish led PRT is to ensure the security that will
enable the UN, Afghan authorities, NGOs and IOs to carry out their
reconstruction and development efforts.
Police/civilian support
Supplementary to the military component, there is a civilian element in
the PRT Mazar-e-Sharif; current Swedish contribution is one political
advisor and one development advisor. In addition, Finland and the U.S.
also contribute political, development and police advisors to the PRT.
The civil-military cooperation is based on coordination and mutual
respect for each other’s roles. Close communication and coordination
between the civilian and military actors in the PRT are important.
Sweden is seconding staff to the EU Police Mission for Afghanistan,
EUPOL. Presently, seconded staff to EUPOL includes:
3 police officers in Mazar-e-Sharif.
4 mission support staff in Kabul.
1 liaison officer in Kabul.
Development
Swedish development cooperation in Afghanistan amounted to slightly
more than 60 Million USD during 2007. Main sectors of support in
recent years have been:
Good Governance & State Building: Contribution to the World
Bank administered Afghanistan Re-construction Trust Fund (ARTF)
2(2)
with ca 45 MUSD during the period of 2004-2005. A new decision
was taken in 2006 to continue supporting ARTF with ca 50 MUSD
during 2006-2008. Within this amount Sweden expressed preference
of ca 4 MUSD per annum to the National Solidarity Program.
Education: With a focus on girls’ education support is channeled
through Swedish Committee for Afghanistan (SCA) and UNICEF.
The total support to the sector amounts to approximately 17 MUSD
per annum.
Transport sector and infrastructure: Sweden has among other
things provided support to improvements of the Kabul–Jalalabad
road and a traffic safety program for this road.
Democracy: In 2004 Sida provided support to the democratic
process in Afghanistan, i.a. by supporting voter registration and the
Presidential election with ca 3 MUSD; in 2005 approx. 3 MUSD went
into the Parliamentary election. This was followed up with support
to the establishment of an Afghan Legislative (the SEAL project) in
2005-2007. AIHRC is supported by Swedish MFA; as is IBA’s efforts
to set up an Afghan Bar Association.
NGOs: Sida supports the SCA’s education-, health- and disability
programs. In addition, Sida provides core-support to the Afghanistan
Research and Evaluation Unit (AREU) with 2 MSEK per year. Sida
also supported Swedish NGO:s working in Afghanistan with
approximately 3 MUSD during 2007.
Mine clearance: Support with 2,5 MUSD per year to train national
management inspectors and quality assurance associates that are
then employed by the UN.
Of Sweden’s assistance ca 7 MUSD (15-20%) is directed to four
northern provinces (Balkh, Jowzjan, Samangan, Sar-e Pol) where
Sweden leads ISAF’s stabilization effort through the PRT in Mazar-e
Sharif.
Sweden contributes to the counter-narcotics efforts in Afghanistan
through the core budget of the UNODC.
Humanitarian and other support
During 2007 Sweden contributed ca 4 MUSD to humanitarian
efforts in Afghanistan, mainly through ICRC.
In addition to Sweden’s direct support, core support goes to
organizations such as UNICEF and UNHCR. Contributions to
UNHCR’s Afghanistan Operation in 2007 was app. 1,7 MUSD.
Swedish support to WFP activities was also around 1,7 MUSD.

Frågan som borde ställas av regering, riksdag och inte minst media är om rätt verktyg och metoder används för att uppnå de mål Sverige har med i Afghanistanpolitik. Här är jag benägen att hålla med Bengt Kristiansson från den Svenska Afghanistankommittén och vad han sade i en utfrågning av i riksdagens försvarsutskott i december 2008.

 

Föredrag av Svenska Afghanistankommittén
Bengt Kristiansson, Svenska Afghanistankommittén: Ordförande, ledamöter,
mina damer och herrar! Svenska Afghanistankommittén har utan avbrott i
mer än 25 år befunnit sig i Afghanistan. Personligen har jag arbetat med
Afghanistan och i Afghanistan i mer än tio år, under de senaste sex åren som
generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén, SAK. Ungefär hälften
av denna tid, fram till i somras, har jag vistats och jobbat i Afghanistan.
SAK:s verksamhet i Afghanistan finns i 17 av landets 34 provinser. Under
den här tiden har vi haft 6 000–12 000 anställda som jag regelbundet har
kunnat besöka och kommunicera med.
Skolor, lärarutbildning, sjukhus, kliniker, rehabilitering av människor med
funktionshinder, krigsdrabbade och andra samt landsbygdsutveckling utgör
kärndelarna av verksamheten.
Vi arbetar direkt med myndigheterna, de centrala ministerierna, med policyutveckling
och strategifrågor. Vi arbetar direkt med befolkningen i byar för
att förändra och förbättra deras vardag och samarbetar med det framväxande
afghanska civilsamhället särskilt i frågor som berör mänskliga och medborgerliga
rättigheter.
Det är mot den bakgrunden av breda kontakter i stora delar av landet som
Svenska Afghanistankommittén och jag personligen gör vår bedömning av
läget i landet och av vilka insatser som behövs.
Man kan summera det så här: De senaste åren, sedan år 2001, befinner sig
västvärlden i Afghanistan i princip med hjälp av två slags insatser: militära
insatser respektive biståndsmässiga utvecklingsinsatser.

11
2008/09:RFR7 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN
En militär insats, ISAF, på FN-mandat är avsedd att stabilisera och skapa
säkerhet och fred. Där finns dessutom en direkt krigförande insats, OEF.
Den civila biståndsinsatsen är avsedd för att återuppbygga och utveckla
landet och de politiska institutionerna.

På nära håll har jag och Svenska Afghanistankommittén kunnat bevittna hur de här båda målen med de olika insatserna också har resulterat i två väldigt olika, divergerande, utvecklingstendenser. Utvecklingen och återuppbyggnaden förtjänar att beskrivas i betydligt mer positiva termer än som oftast görs. Förvånansvärt stora och många remarkabla framgångar kan faktiskt noteras. Problemet är att de insatserna kvantitativt
är alldeles för små och regionalt väldigt ojämnt fördelade.


Vad däremot gäller säkerheten är tendensen att det går åt det helt andra
hållet. Det är svårt att inte beskriva den som annat än negativ, trots 75 000 i
utländsk trupp och nästan lika många soldater i den nationella armén – förutom
polisen som också har återuppbyggts.
Säkerheten år 2008 kommer att vara den överlägset sämsta hitintills sedan
talibanerna år 2001 jagades från makten. Läget kan nära nog betecknas som
katastrofalt från den synpunkten.

Man frågar sig förstås hur det har kunnat bli så här. Vi tror att den avgörande
frågan för denna i och för sig paradoxala utveckling är att en stor del av
den afghanska civilbefolkningen har fått alldeles för frekventa och alldeles för
kännbara känningar av västvärldens krig mot terrorn.
Bombade byar, förstörda hem, dödade eller lemlästade människor, stora
flyktingströmmar, byraider, intrång i människors hem och hus, kroppsvisitation
samt bortförande ofta av män i de lokala samhällena tillhör det som fått
afghanerna i gemen att vända sig mot den utländska militära närvaron.

Dokumentationen om oerhört stora kränkningar, våldsutövande och en människorättsvidrig hantering är väl spridd hos den afghanska befolkningen.
Denna erfarenhet har fått en befolkning som under många år efter invasionen
starkt stödde den utländska militärens närvaro att nu vända sig emot den.
Läget, atmosfären, attityden, förhållandet 2002 och 2003 var ofantligt mycket
mer positivt, förväntansfullt och optimistiskt. Det var särskilt ISAF:s närvaro
och insatser. Men i dagens läge ses den militära närvaron med en stor dos i
bästa fall misstänksamhet och i värsta fall avståndstagande och avsky.

ISAF har olyckligtvis alltmer kommit att dras in i och bli en aktör i de
amerikanska styrkornas krigföring med war on terror och olyckligtvis fått en
allt mindre roll som oberoende fredsfrämjande insats. Häri ligger problemet.

En annan viktig faktor bakom den här skeva, sneda, utvecklingen kan kanske
bäst skildras genom att titta på vad västvärldens insatser i Afghanistan
kostar och vilka kostnader de så att säga har tillåtits komma upp i. De militära
insatserna är 14 gånger större än de civila insatserna. Varje dag år 2007 kostade
de militära insatserna 100 miljoner dollar, medan de civila insatserna för
återuppbyggnad kostade 7 miljoner dollar – allt enligt European Council of
Foreign Relations.
12
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN 2008/09:RFR7
En utbredd känsla av ockupation och förödmjukelse kompenseras inte av
de relativt slående utvecklingsmässiga förbättringar som man samtidigt har
lyckats med. Talibanerna får ett ökat stöd i Afghanistan, men inte därför att
de afghanska medborgarna gillar talibanernas ideologi eller politik utan därför
att afghanerna ser en regering som inte kan skydda mot USA:s eller Natos
bomber och inte heller mot talibansk terror. Dessutom ser de en regering och
dess allierade som ansvariga för den oerhörda korruption som tillåtits slå rot.
Kriget mot terrorn och den utländska militära närvaron utgör tillsammans
med korruptionen viktiga faktorer i talibanernas propagandanummer där de
vinner ett ständigt ökat stöd.
I den här kontexten – jag talar då om det större afghanska perspektivet,
inte med utgångspunkt i en enskild region eller del – är det inte möjligt att se
att en ökning av svensk militär närvaro är meningsfull som stöd till Afghanistans
stabilitet och säkerhet trots att, isolerat sett, den svenska insatsen med
all säkerhet måste räknas som en av de bästa i sitt slag.
Det är svårt att tro att mer av den strategi som under sju års tid bevisligen
har misslyckats och som rentav ser kontraproduktiv ut är vad vi behöver bidra
med.
Afghanistan måste bistås med någonting gediget nytt, en ny strategi med
seriösa satsningar på utvecklingsbistånd och mindre på militära lösningar.
Alla aktörer utan undantag säger att talibanerna inte kan besegras militärt.
Ändå förslås nästan överallt i hela västvärlden mer militär utrustning och fler
soldater med en större slagstyrka.
Svenska Afghanistankommittén önskar en fortsatt svensk medverkan i Afghanistan
– inte bara att den ska fortsätta utan också, ser vi gärna, att den
expanderar. Afghanistan behöver, förtjänar och kan ta hand om stöd från
länder som inte är där för egna särintressen. Men givetvis måste stödet vara
av rätt slag och ge rätt resultat.
Avslutningsvis skulle jag vilja summera tre punkter som hur Svenska Afghanistankommittén
och jag personligen ser bör övervägas för det framtida
svenska stödet.
För det första gäller det en massiv satsning på utvecklingsbistånd med sociala
och ekonomiska förbättringar och försörjningsmöjligheter, inte bara som
ett uttryck för en rättighet för afghanerna utan också som en taktisk del för att
minska avståndet mellan befolkningen och den egna regeringen och dess
allierade.
För det andra gäller det politiska påtryckningar i alla tänkbara kanaler för
att ge FN den makt och det inflytande för hela insatsen i Afghanistan som
behövs för att ställa också säkerhetsstyrkorna under en politisk ledning som
världssamfundet står bakom.
För det tredje föreslår vi att svenska politiker i stället för att skicka fler
soldater kräver och arbetar för att Afghanistan får en fredsfrämjande styrka
som bidrar till säkerhet och återuppbyggnad fri från den amerikanska krigföringen
och att de svenska soldater som finns i Afghanistan får agera i ett nytt
och konstruktivt sammanhang, alltså i en större nyframtagen och betydligt
13
2008/09:RFR7 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN
mer lovande strategi än den som under sju års tid har fallerat – alltså inte bara
en förlängning av det gamla.
Den fortsatta svenska militära närvaron måste villkoras på ett sätt som
både den nuvarande regeringen och de tidigare regeringarna har underlåtit.
Ordföranden: Tack för det, Bengt Kristiansson!

Rapport från riksdagen 2008/09:RFR7 Försvarsutskottets offentliga utfrågning om förhållandena i Afghanistan – Riksdagen

Men som vanligt ger ovanstående vittnesmål inget genomslag i den svenska utrikes och säkerhetspolitiska debatten annat än frågor av svensk provinsiell art av döma av riksdags protokollet.

I mycket påminner den om när den demokratiska kongressen fortfarande köpte Bush administrationens påstående varför Irakkriget måste fortsätta.

Som det allestädes närvarande påståendet att Talibanerna hade något med 11 september att göra eller att ISAF/USA trupperna skulle förhindra terrorism. Vilket förstås är struntprat. Talibanerna är totalt ointresserade av väst tillskillnad från AQ.

Det kommer direkt från Bush administrationens gamla propagandafabriker.

Det kan förövrigt vara värt att läsa den svenska militärens beskrivning av sitt uppdrag och hela utfrågningen kring Afghanistan där jämförelsen med Kosovo med sina 16000 soldater är slående. Sverige med sina 400 soldater ansvarar för ett område jämförbart med 4 kosovo i storlek.

Om det inte ens finns de militära resurser som behövs på plats för att utföra uppdraget vad är då meningen med de svenska målsättingarna vi satsar en halv miljard på direkt?

Det kan vara berättigat tycker i alla fall jag att undra om de svenska försvars och utrikesutskottens ledamöter sover sig igenom utskottsmötena eller vad tystnaden annars kan bero på när så mycket uppenbarligen gått fel i den Europeiska och Svenska Afghanistan politiken?

Det är riksdagens ansvar vart Sverige skickar sina soldater och hur dessa används. Samt förstås att de har rätt förutsättningar att genomföra vad de satts att göra.

Med Sverige som ordförande land i EU och nära kontakter med NATO borde det vara dags att omvärdera Afghanistan politiken. Sverige ska inte vara väskbärare åt stormaktsintressen. Vi har en egen röst som borde användas. Antingen tilldela de resurser som behövs och skapa de politiska förutsättningar som är nödvändiga eller så får väst dra sig ur Afghanistan.  Låt inte ett krig fortsätta på slentrian för att ingen ansvarig politiker är beslutskraftig nog att göra något annat.

Om inte annat vore det inte dags att erkänna regeringen Karzai inte har någon nationell demokratisk legitimitet utanför Kabul eller trovärdighet. Mycket tack vare de amerikanska styrkornas total ignorerande av Karzai. Demokratiska Potemkin kulisser skapar inte demokrati eller mänskliga rättigheter. Esbatis kommentarer, Ipse Cogita!, Sapere Aude!, MinaModerataKaramell…, Svensson och jj.n

Media:
Bildt försiktigt positiv om Afghanistan, gp1, svd, GP2

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Internationellt, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Sveriges brist på verklighetsbaserad utrikes och säkerhetspolitik – Vad gör Sverige egentligen i Afghanistan?

  1. nisse lindblom skriver:

    I hur många och i vilka fler länder befinner sig svensk militär. Och lite skämsamt skulle man kunna fråga sig varför vi inte befinner oss i Saudarabien efterom ett av dom tunga argumenten till vår närvaro är stärka kvinnor rättigheter. men egentligen är det väl bara struntprat.

  2. nisse lindblom skriver:

    I hur många och i vilka fler länder befinner sig svensk militär. Och lite skämsamt skulle man kunna fråga sig varför vi inte befinner oss i Saudarabien efterom ett av dom tunga argumenten till vår närvaro är stärka kvinnor rättigheter. men egentligen är det väl bara struntprat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *