Luddigheter från försvarsministern om Afghanistan – var finns realpolitiken?

För att vara rakt på sak är det luddigheter på gränsen till desinformation som Sten Tolgfors kommer med i sitt debattinlägg på DN-Debatt. Talet från svenskt håll om mänskliga rättigheter säger inget konkret om hur de svenska eller internationella målen ska uppnås. Eller om de överhuvudtaget kan uppnås.

Vilket väl kan sägas vara en en politisk retorisk variant av har du slutat slå din fru frågan. Finns det någon som är emot mänskliga rättigheter?

Om avsikten var att skapa ett demokratisk fredligt Afghanistan har västmakterna totalt misslyckats. Det behöver sägas högt och offentligt om en annan politik ska kunna genomföras. Nu är det militärledning I NATO/Pentagon som driver utvecklingen i Afghanistan.

Så utan ISAF/USA i Afghanistan skulle landet så inför ett inbördeskrig menar Tolgfors? Då kan man fråga sig vad ISAF/USA gjort i Afghanistan sedan 2001. Uppenbarligen har man totalt misslyckats med att ena landet.

En bättre beskrivning av den västliga insatsen i Afghanistan ger Bengt Kristiansson från den svenska Afghanistankommittén. Som förövrigt tydligen anser att FN är bättre lämpat att styra över FN-mandatet än NATO.

Bengt Kristiansson från den Svenska Afghanistankommittén och vad han sade i en utfrågning av i riksdagens försvarsutskott i december 2008.

Föredrag av Svenska Afghanistankommittén
Bengt Kristiansson, Svenska Afghanistankommittén: Ordförande, ledamöter,
mina damer och herrar! Svenska Afghanistankommittén har utan avbrott i
mer än 25 år befunnit sig i Afghanistan. Personligen har jag arbetat med
Afghanistan och i Afghanistan i mer än tio år, under de senaste sex åren som
generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén, SAK. Ungefär hälften
av denna tid, fram till i somras, har jag vistats och jobbat i Afghanistan.
SAK:s verksamhet i Afghanistan finns i 17 av landets 34 provinser. Under
den här tiden har vi haft 6 000–12 000 anställda som jag regelbundet har
kunnat besöka och kommunicera med.
Skolor, lärarutbildning, sjukhus, kliniker, rehabilitering av människor med
funktionshinder, krigsdrabbade och andra samt landsbygdsutveckling utgör
kärndelarna av verksamheten.
Vi arbetar direkt med myndigheterna, de centrala ministerierna, med policyutveckling
och strategifrågor. Vi arbetar direkt med befolkningen i byar för
att förändra och förbättra deras vardag och samarbetar med det framväxande
afghanska civilsamhället särskilt i frågor som berör mänskliga och medborgerliga
rättigheter.
Det är mot den bakgrunden av breda kontakter i stora delar av landet som
Svenska Afghanistankommittén och jag personligen gör vår bedömning av
läget i landet och av vilka insatser som behövs.
Man kan summera det så här: De senaste åren, sedan år 2001, befinner sig
västvärlden i Afghanistan i princip med hjälp av två slags insatser: militära
insatser respektive biståndsmässiga utvecklingsinsatser.

11
2008/09:RFR7 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN
En militär insats, ISAF, på FN-mandat är avsedd att stabilisera och skapa
säkerhet och fred. Där finns dessutom en direkt krigförande insats, OEF.
Den civila biståndsinsatsen är avsedd för att återuppbygga och utveckla
landet och de politiska institutionerna.

På nära håll har jag och Svenska Afghanistankommittén kunnat bevittna hur de här båda målen med de olika insatserna också har resulterat i två väldigt olika, divergerande, utvecklingstendenser. Utvecklingen och återuppbyggnaden förtjänar att beskrivas i betydligt mer positiva termer än som oftast görs. Förvånansvärt stora och många remarkabla framgångar kan faktiskt noteras. Problemet är att de insatserna kvantitativt
är alldeles för små och regionalt väldigt ojämnt fördelade.

Vad däremot gäller säkerheten är tendensen att det går åt det helt andra
hållet. Det är svårt att inte beskriva den som annat än negativ, trots 75 000 i
utländsk trupp och nästan lika många soldater i den nationella armén – förutom
polisen som också har återuppbyggts.
Säkerheten år 2008 kommer att vara den överlägset sämsta hitintills sedan
talibanerna år 2001 jagades från makten. Läget kan nära nog betecknas som
katastrofalt från den synpunkten.

Man frågar sig förstås hur det har kunnat bli så här. Vi tror att den avgörande
frågan för denna i och för sig paradoxala utveckling är att en stor del av
den afghanska civilbefolkningen har fått alldeles för frekventa och alldeles för
kännbara känningar av västvärldens krig mot terrorn.
Bombade byar, förstörda hem, dödade eller lemlästade människor, stora
flyktingströmmar, byraider, intrång i människors hem och hus, kroppsvisitation
samt bortförande ofta av män i de lokala samhällena tillhör det som fått
afghanerna i gemen att vända sig mot den utländska militära närvaron
.

Dokumentationen om oerhört stora kränkningar, våldsutövande och en människorättsvidrig hantering är väl spridd hos den afghanska befolkningen.
Denna erfarenhet har fått en befolkning som under många år efter invasionen
starkt stödde den utländska militärens närvaro att nu vända sig emot den.
Läget, atmosfären, attityden, förhållandet 2002 och 2003 var ofantligt mycket
mer positivt, förväntansfullt och optimistiskt. Det var särskilt ISAF:s närvaro
och insatser. Men i dagens läge ses den militära närvaron med en stor dos i
bästa fall misstänksamhet och i värsta fall avståndstagande och avsky.

ISAF har olyckligtvis alltmer kommit att dras in i och bli en aktör i de
amerikanska styrkornas krigföring med war on terror och olyckligtvis fått en
allt mindre roll som oberoende fredsfrämjande insats. Häri ligger problemet.

En annan viktig faktor bakom den här skeva, sneda, utvecklingen kan kanske
bäst skildras genom att titta på vad västvärldens insatser i Afghanistan
kostar och vilka kostnader de så att säga har tillåtits komma upp i. De militära
insatserna är 14 gånger större än de civila insatserna. Varje dag år 2007 kostade
de militära insatserna 100 miljoner dollar, medan de civila insatserna för
återuppbyggnad kostade 7 miljoner dollar – allt enligt European Council of
Foreign Relations.
12
OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN 2008/09:RFR7
En utbredd känsla av ockupation och förödmjukelse kompenseras inte av
de relativt slående utvecklingsmässiga förbättringar som man samtidigt har
lyckats med. Talibanerna får ett ökat stöd i Afghanistan, men inte därför att
de afghanska medborgarna gillar talibanernas ideologi eller politik utan därför
att afghanerna ser en regering som inte kan skydda mot USA:s eller Natos
bomber och inte heller mot talibansk terror. Dessutom ser de en regering och
dess allierade som ansvariga för den oerhörda korruption som tillåtits slå rot.
Kriget mot terrorn och den utländska militära närvaron utgör tillsammans
med korruptionen viktiga faktorer i talibanernas propagandanummer där de
vinner ett ständigt ökat stöd.
I den här kontexten – jag talar då om det större afghanska perspektivet,
inte med utgångspunkt i en enskild region eller del – är det inte möjligt att se
att en ökning av svensk militär närvaro är meningsfull som stöd till Afghanistans
stabilitet och säkerhet trots att, isolerat sett, den svenska insatsen med
all säkerhet måste räknas som en av de bästa i sitt slag.
Det är svårt att tro att mer av den strategi som under sju års tid bevisligen
har misslyckats och som rentav ser kontraproduktiv ut är vad vi behöver bidra
med.
Afghanistan måste bistås med någonting gediget nytt, en ny strategi med
seriösa satsningar på utvecklingsbistånd och mindre på militära lösningar.
Alla aktörer utan undantag säger att talibanerna inte kan besegras militärt.
Ändå förslås nästan överallt i hela västvärlden mer militär utrustning och fler
soldater med en större slagstyrka.
Svenska Afghanistankommittén önskar en fortsatt svensk medverkan i Afghanistan
– inte bara att den ska fortsätta utan också, ser vi gärna, att den
expanderar. Afghanistan behöver, förtjänar och kan ta hand om stöd från
länder som inte är där för egna särintressen. Men givetvis måste stödet vara
av rätt slag och ge rätt resultat.
Avslutningsvis skulle jag vilja summera tre punkter som hur Svenska Afghanistankommittén
och jag personligen ser bör övervägas för det framtida
svenska stödet.
För det första gäller det en massiv satsning på utvecklingsbistånd med sociala
och ekonomiska förbättringar och försörjningsmöjligheter, inte bara som
ett uttryck för en rättighet för afghanerna utan också som en taktisk del för att
minska avståndet mellan befolkningen och den egna regeringen och dess
allierade.

För det andra gäller det politiska påtryckningar i alla tänkbara kanaler för
att ge FN den makt och det inflytande för hela insatsen i Afghanistan som
behövs för att ställa också säkerhetsstyrkorna under en politisk ledning som
världssamfundet står bakom.

För det tredje föreslår vi att svenska politiker i stället för att skicka fler
soldater kräver och arbetar för att Afghanistan får en fredsfrämjande styrka
som bidrar till säkerhet och återuppbyggnad fri från den amerikanska krigföringen
och att de svenska soldater som finns i Afghanistan får agera i ett nytt
och konstruktivt sammanhang, alltså i en större nyframtagen och betydligt
13
2008/09:RFR7 OFFENTLIG UTFRÅGNING OM FÖRHÅLLANDENA I AFGHANISTAN
mer lovande strategi än den som under sju års tid har fallerat – alltså inte bara
en förlängning av det gamla.
Den fortsatta svenska militära närvaron måste villkoras på ett sätt som
både den nuvarande regeringen och de tidigare regeringarna har underlåtit.
Ordföranden: Tack för det, Bengt Kristiansson!

Rapport från riksdagen 2008/09:RFR7 Försvarsutskottets offentliga utfrågning om förhållandena i Afghanistan – Riksdagen

Och ja, jag är misstänksam när man måste ta till känsloargument för att  motivera Sveriges närvaro i Afghanistan. Liksom till information om läget i i Afganistan filtrerad via samma parter som råkar vara ockupationsmakter.

Oavsett säger det inget om hur man vill åstadkomma en politisk lösning i Afghanistan. ________________________________________________________________________

Sen är det den USA-baserade lögnen som George Bush ett flertal gånger framförde eller antydde att de Afghanska talibanerna på något sätt hade med 11 september att göra. Likadant påståendet att jaga Afghansk-Pashtunska bönder med en vag aning om var väst finns på något sätt skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa terrorism. Och länkningen mellan Taliban-Pashtun kopplat till AQ.

Eller påståendet enligt den nya domino doktrinen att om Afghanistan faller så gör Pakistan det.  Att några tusental klankrigare i Pakistans Swat valley skulle på något sätt ta över makten från en pakistansk arme på 550000 reguljära soldater beväpnade med artilleri och stridsvagnar är minst sagt osannolikt. Tehrik-e-Taliban må vara en ytterst brutal terroristorganisation men notera att den pakistanska armen inte tvekade att göra två miljoner människor hemlösa i sitt militära svar i swat dalen. Med den pakistanska armen förstås finansierade och tränade av USA. 

Det är förstås ironiskt att Pakistan är mer instabilt än någonsin sedan den amerikanska klienten Mr. 10% Zadari tog över efter sin mördade fru. Att situationen i hela regionen är instabil på väg mot kaos är ingen nyhet. Frågan är dock hur mycket den amerikanska närvaron och politiken sedan 2001 har bidragit till en instabilitet som hotar att dra in hela regionen i en konflikt.

Kombinationen Talibaner, Pakistan, AL-Quaida, kärnvapen är annars ungefär lika trovärdig som de långskjutande artilleripjäser Iraq skulle hota Europa med enligt Storbritannien före Irak invasionen.

Är det förövrigt som en part i det s.k kriget mot terrorismen som Sverige deltar i Afghanistan? Man kan tro det av döma av vad Tolgfors säger. Retoriken om sönderfallande stater och demokratispridning kommer även den direkt från Bush administrationen och de neokonservativa tankesmedjor i Washington som drömde upp den.

Som det redan påpekats av många riskerar Afghanistan-Pakistan kriget att bli President Obamas Vietnam.  Med i det här fallet Sverige deltagande som krigförande part.

I grunden handlar den svenska taktiken verkar det som att svenska soldater ska lära sig utkämpa det som kallas COIN eller counter-insurgency? Vilket väl är den nya ordning för dagen efter NATOs och den amerikanska armens misslyckande med sin doktrin om massiv eldkraft och konventionell krigsföring. 

Att taktiken innebär allvarliga risker för de soldater som ska fullt medvetet åka runt i oskyddade bilar och söka direktkontakt med byledare och befolkning är uppenbar. _____________________________________________________________________

Det ökade våldet i Afghanistan har annars precis lika mycket att göra med den pågående Obama ‘surgen’ av trupper som ska rensa område efter område på Taliban krigare som det kommande presidentvalet.

Det är förstås ingen risk att riksdagen ska ta sitt ansvar och börjar ställa frågor. Till traditionerna i Sverige hör tydligen att utrikes och säkerhetspolitik diskuteras inte offentligt.

Socialdemokraterna har här ett speciellt ansvar för Sveriges Afghanistan politik som de som ledde in Sverige som deltagare i Bush administrationens krig mot terrorismen. Liksom den andra påskyndare MP.

Sverige är i Afghanistan för att vi helt givit ifrån oss nycklarna till vår egen säkerhets och utrikespolitik och satt oss i baksätet på ett fordon styrt av stormaktsintressen.

Detta utan någon utvärdering av hur det tjänar svenska intressen. Så ska inte utrikes och säkerhetspolitik bedrivas i mina ögon.  

Talet om FN mandat begriper de flesta är lika ihåligt som när stormakterna via nationernas förbund tilldelade sig ett mandat att styra större delen av mellanöstern  efter 1 världskriget. Och satte upp protektorat stater.

När ska Sverige sluta vara väskbärare för stormaktsintressen och få en utrikes och säkerhetspolitik värd namnet? Oavsett vilka medlemskap i internationella organisationer Sverige kommer att ha i framtiden hindrar det inte att Sverige som land tänker och tycker själva. Och säger det offentligt.

Mer I media:

Bloggat:
Tveksamma talibanhot, Valkrav från PP- Sverige ut ur Afghanistan, Därför strider svenska soldater i Afghanistan =, Sluta ljug om varför vi finns i Afghanistan, Sten Tolgfors!, HÖGERSPÖKET VS. BILDT & TOLGFORS, Orsaker till att vara i Afghanistan, Opinionsundersökning och Afghanistan, Därför strider svenska soldater i Afghanistan, Heja Sovjet! Heja Tolgfors!, Svenskarna stödjer insatsen i Afghanistan, Carl Bildt på Brünopremiär i Kabul

Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet. Sverige är i Afghanistan därför att konflikten måste ses i ett regionalt perspektiv. Konflikten är inte avgränsad till Afghanistan, utan är nära sammanhängande med oro i Pakistan. Både så att motståndet delvis stammar från baser i Pakistan och rör sig in i Afghanistan, men också så att konflikten i Afghanistan fortplantar sig in i kärnvapenmakten Paki­stan. Det är en del av världen där spänning redan finns mellan Pakistan och Indien.

Sverige är i Afghanistan för att det påverkar Sveriges egen säkerhet. Dåden den 11 september 2001 visade att det i dagens globaliserade värld helt enkelt inte går att låta ett land falla samman för att tas över av grupper som upplåter det till terror­organisationer. Tvärtom kan regionala problem till slut bli så stora att de får global påverkan.

Inget land kan stänga dörren och tro att problemen då försvinner. I Afghanistan produceras 90 procent av världens opium. Narkotikahandeln finansierar väpnade grupper i landet, och deras konflikt med Isaf-styrkan, som har FN-mandat. Men narkotikan skadar också Europas samhällen när den kommer hit och skapar beroenden, brottslighet och misär.

Den militära närvaron i Afghanistan är nödvändig för säkerheten, men den är inte tillräcklig för att skapa långsiktig stabilitet och utveckling. Det krävs att olika politikområden samverkar för att nå resultat. Därför välkomnar Sverige den nya amerikanska strategin för Afghani­stan, som går i den riktningen.

Sverige har öppnat ambassad i Kabul för diplomatisk närvaro och delaktighet i politiska lösningar. Vi ökar successivt biståndet till landet till en halv miljard kronor per år. Vi stöder rättsstatsuppbyggnad och civil säkerhet. Ideella organisationer gör betydande insatser för det afghanska folket sedan många år.

Den militära närvaron anpassas efter säkerhetssituationen. Det svenska bidraget utökas från 390 till 500 personer. Vi tillför fler officerare för att utbilda den afghanska armén i syfte att landets regering gradvis ska kunna ta större ansvar för landets säkerhet. Vi tillför fler soldater, för att bättre kunna verka över hela den yta Sverige ansvarar för. Vi tillför ett Herculesplan över valperioden.

”Därför strider svenska soldater i Afghanistan” – DN.se

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Internationellt, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Luddigheter från försvarsministern om Afghanistan – var finns realpolitiken?

  1. Pingback: Sluta ljug om Afghanistan | Jinges Web och Fotoblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *