När kommer förnyelsen inom s-distrikten?

Vad expressen skriver och deras källor tar jag med en nypa salt men när kommer kraven på förnyelse inte bara av den politiska ledningen inom socialdemokraterna utan även den partibyråkrati inom socialdemokraterna som är hopplöst föråldrad.

Valförluster 2 valomgångar i rad för socialdemokraterna har lika mycket att göra med en socialdemokratiska partiorganisation som byråkratiserats och i mycket blivit en permanent valorganisation som det politiska budskap som många lokalt inom distrikten var totalt oförmögna att föra ut.

Att det inom partiorganisationen blivit vanligt att man väljer ombudsmän som sitter på dubbla eller tredubbla stolar som partitjänstemän, politiska företrädare på valda positioner och är de personer som blir valorganisationen lokalt.

Det är den permanenta rörelse som måste förnyas. Inte bara enskilda företrädare. Förnyelse har varken med ålder eller position att göra,. Det är förmågan att ta till sig nya uttryck och kunskaper samt förstås att kunna tänka utanför de etablerade

Den socialdemokratiska partiorganisationen är ytterst konservativ och föråldrad. Och uppbyggd som ett ytterst traditionellt större företag från föra årtusendet.

Det är kanske inte förvånande att om, verkligheten sprungit ifrån den socialdemokratiska rörelsen partiföreträdare istället börjar angripa sina egna.

Mona Sahlin fick ett par år att försöka råda bot på årtioenden av inre ‘bristande utveckling’ och samtidigt vinna ett val.

Gör inte Mona Sahlin till syndabock för något som hela partiorganisationen urusla arbete på många håll är ansvariga för.

Sen kommer som vanligt bästa kommentaren från Anna Johansson I Göteborg. .

risken är att vi fastnar i positionerande och personfokuserade diskussioner istället för att ta fram en hållbar politisk vision som vi kan gå till val på”.

Många väntar sig nu hårda interna strider. Därför är det viktigt, menar Anna Johansson, att inte fastna i diskussioner om höger och vänster inom partiet.

”Jag tror att vårt största problem är att vi inte haft någon sammanhållen målbild om vart vi vill föra Sverige på 10-15 års sikt”, säger hon.

di.se – Socialdemokraternas krisgeneral redo att gå

 

2010-11-12_0658

rtieoindens När distriktsombudsmännen och distriktsordförandena i dag deltar i två telefonkonferenser från Sveavägen 68 kommer Mona Sahlin att ställas inför flera tuffa krav:
Lämna besked om när extrakongressen ska hållas.
Berätta hur förnyelsearbetet ska bedrivas den närmaste tiden.
Förklara hur det nu ska bli lugn och ro i partiet inför extrakongressen.
Sparka närmaste medarbetaren, biträdande partisekreteraren Stefan Stern.
Svara på frågan om hon har förtroende för partisekreteraren Ibrahim Baylan och partiets ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros. Är Sahlins avsikt att också dessa ska offras?
Enligt Expressens källor har nyckelpersoner i flera viktiga partidistrikt redan gått samman och bildat en majoritet som står bakom flera av kraven.
– Det handlar bland annat om att bunkergeneralen Stefan Stern måste sparkas. Hela partiorganisationen är enig i den frågan, säger en initierad partif

unktionär.

”Pandoras ask öppnades”

När Mona Sahlin i förrgår uppmanade ledamöterna i partistyrelsen och i verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande sattes i praktiken de två viktigaste partiorganen ur spel.
– Då öppnades Pandoras ask, konstaterar en S-politiker.
– Plötsligt fick partidistrikten och partiorganisationen ute i landet mycket mer att säga till om.
Enligt Expressens källor kommer huvuden att rulla inom den närmaste tiden, kanske redan i dag.
En inflytelserik socialdemokrat sade i natt att Stefan Stern och Ibrahim Baylan sannolikt blir de första som offras i Rosornas krig.
Men det kan inte uteslutas att Baylan räddas av den hemliga pakten mellan S-distrikten Stockholms län, Östergötland, Norrbotten och Västerbotten.
Ombudsmännen där planerar nämligen att uttala sitt stöd för Baylan vid dagens telefonk

onferenser.

Kuppmakarnas hemliga plan inför S-krismöten – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik, Socialdemokraterna och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 svar på När kommer förnyelsen inom s-distrikten?

  1. Pingback: Lars Törnman | Ensson

  2. Pingback: Hela havet stormar « Kristen Vänster

  3. Anonym skriver:

    Partiet bör fokusera på politiken och låta berättelsen växa fram. Socialdemokraterna har knappt bedrivit någon politik sedan man övergav löntagarfonderna, man har istället ägnat sig åt statsförvaltning.

    Låt mig lista en del linjer som Socialdemokraterna skulle kunna driva, då skulle såväl väljarna som berättelsen växa fram.

    * Folkmakt. Den är naturligtvis rent instrumentellt nödvändig, ty den är den enda makt som kan ställas mot herremakten. Men den är också grunden för det enda möjliga produktionssättet och samhället. Oavsett hur ärligt uppsåt de hade, såg tidigare samhällsförändrare alltför ofta folkmakten enbart som ett redskap. I grunden hade de inte tålamod med den, ty de visste ju bäst själva vad som borde göras och hur det skulle vara. Med en sådan inställning kan man ta revolutionens första steg, men inte de följande; och vad det blir av en revolution som aldrig tar mer än det första steget, det har vi fått demonstrerat för oss nog och övernog. Därför folkmakt, i form av nya politiska strukturer (ty självfallet kan folkmakten inte rymmas i den gamla kapitalistiska ordningens institutioner och lagar, som i första hand är till för att försvara herrarna mot den) men framför allt ute i samhället, på basplanet: Självförvaltning i arbetet, både i kommersiella företag och i den gemensamma sektorn, självförvaltning i bostadsområdena. Folkmakten underbyggs av en demokratisk informationsstruktur och dito teknologi.

    * En folkstyrd ekonomi. Den institutionella form för ekonomiskt arbete som kännetecknar det nya produktionssättet är det demokratiskt styrda arbetskooperativet. Detta är inte så exotiskt som det låter. Sverige är idag fullt av "bolag" och till och med "aktiebolag" som i själva verket är maskerade arbetskooperativer. De har valt att maskera sig därför att kooperativa arbetsorganisationer – till skillnad från byråkratiska skenkooperativer som KF och "bondekooperationen" – direkt missgynnas både i lagstiftningen och av herrarna i deras dagliga agerande. Att du har en produktiv idé är visserligen redan i sig diskvalificerande när det gäller att få finansiering, men andas du om att du arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med några polare, så är det helt kört. Om du däremot kommer inspatserande och leker direktör blir bemötandet faktiskt något bättre. Tyvärr är detta inte hela historien. Aktiebolagslagen och den lagstiftning som kringvärver den har sina egna utvecklingslinjer inbyggda, och börsnissemasken växer till sist fast i det ansikte som bär den. Allt detta måste vi ändra på.

    Det räcker dock inte att enbart överlämna företagen till de arbetande i form av arbetskooperativer och sedan låta "marknadskrafterna" sköta relationerna mellan dem och till det övriga samhället. Det kapitalistiska samhället är ingen marknadsekonomi och det vore en reaktionär fantasi att försöka införa en sådan med konstlade medel. Det skulle dessutom – så länge det varade – dela upp folket i ett A-lag (i kommersiella företag som gav profit), ett B-lag (i företag och inrättningar som inte gjorde det, hur nödvändiga och samhällsekonomiskt lönsamma de än vore) och ett C-lag, ty med en sådan ordning skulle många av oss förbli utanför arbetslivet. Dessutom skulle detta vara en utmärkt grogrund för en kapitalistisk restauration, ty i A-företagen skulle det snabbt utkristallisera sig en klass av kapitalister som exploaterade andras arbete, så som skett till exempel i de israeliska jordbrukskooperativerna. Vad mera är, transfereringsproblemet, frågan om samhällets ekonomiska cirkulation, skulle förbli olöst – ty A-medborgarna skulle på samma sätt som våra nutida penningherrar snabbt inse att de hade en kortsiktig fördel av att motsätta sig överföringar till den gemensamma sektorn. Detta samhälle skulle alltså snart drabbas av samma ekonomiska infarkt som det nuvarande ligger döende i.

    * Planhushållning. Detta om något är ett ord som det gått troll i, eftersom det förknippas med stalinismens auktoritära kommandoekonomier, drivna i en liten privilegierad klass' intresse. Jag ska dock påpeka att kapitalisterna själva och deras anställda företagsledare är entusiastiska planhushållare i sina egna företag och koncerner. När man hör på vilket sätt marknadsmullorna tar ordet 'planhushållning' i munnen, kan man ju också göra det experiment som brukar avslöja de enklare demagogiska klyschorna, nämligen att fråga sig vad som är den motsats som mullorna väl då önskar sig. Smaka på den: Planlös hushållning. Det låter väl förtroendeingivande? Jaså inte? Nå, vi kan ju erkänna att fast man inom den svenska finansvärlden gjort ett aktningsvärt försök att omsätta detta slagord i praktiken, tycks resultatet inte ha blivit det bästa. Förresten – är inte termen 'planhushållning' tautologisk, en tårta på tårta? Förutsätter inte själva ordet 'hushållning' någon form av ordning och planmässighet? Nåväl, låt oss då säga hushållning kort och gott!

    Ty detta är ju vad vi vill: ett förnuftigt hushållande med de gemensamma produktiva resurserna. De skall satsas på uthållig produktion och utveckling i allas intresse, inte på fnoskiga spekulationsäventyr avsedda att hjälpa A lura skjortan av B. Detta har självfallet ingenting gemensamt med den sovjetiska nomenklaturans utplundring av landets ekonomi, bedriven i skydd av KGB. Att göra den sammankopplingen är ett billigt taskspelartrick som går hem så länge vi, dess publik, reagerar med rumpan i stället för hjärnan. Detta innebär också att att planeringen på sikt måste flyttas från den virtuella till den reella ekonomins sfär, vara realplanering i stället för penningplanering. Ty i den virtuella ekonomins skenvärld ser vi inte skillnaden mellan falska och verkliga värden, mellan spekulativa Monopol-pengar och faktiska tillgångar. Och självfallet är en hushållning värd namnet en öppen och demokratisk process, inte en ekonomisk despotism, höljd i ett mörker som döljer dess verkliga förutsättningar och avsikter – så som fallet är med penningherrarnas egen planhushållning.

    * Stopp för fria kapitalrörelser och en ekonomisk vanhävdslag. Detta är punkter som egentligen hör hemma under föregående rubrik, men de är akut nödvändiga försvarsåtgärder i ett övergångsskede. Att övergå från virtuell ekonomi till reell är inte gjort i en handvändning. Medan det sker måste vi se till att herrarna och deras ombud inte med en knapptryckning lägger hela Sverige för fäfot, som påtryckningsmedel eller som repressalie för att vi störtat deras diktatur. Men i grund är det ju så att herrarnas ekonomiska makt vilar på en konvention som vi fäaktigt accepterar men som på intet vis är inbyggd i världsordningen, nämligen att deras virtuella ettor och nollor (eller för den delen papperslappar med påtryckta siffror) utan vidare motsvaras av realvärden vilka de fritt kan förfoga över. Så var det så länge de satt på högar av en reell penningvara, som var eftertraktad alldeles oavsett sin monetära funktion, nämligen ädelmetall. Redan värdetecknet av papper, och än mer den virtuella världens funny money, har sitt värde endast per konvention. Det har värde endast så länge någon är villig att ge dig en reell nyttighet i utbyte. I äldre tid hade man helt enkelt inte möjlighet att hantera information uppdelad på reella kategorier ("varuslag" och olika slags arbete) utan tvangs räkna om allting i en abstrakt normalvärdeskategori, pengar. Så är det inte längre; vi kan idag hantera en reell hushållning, och de möjligheterna har penningherrarna själva satt i våra händer.

    Men vanhävdslagen är ett första steg i denna riktning. Det spelar egentligen ingen större roll om finansnissarna skickar det virtuella kapitalet till månens baksida, så länge de inte förstör det reella. Förr – när folkets försörjning fortfarande ansågs vara ett väsentligt statsintresse – kunde åkerjord läggas under offentlig förvaltning om den uppenbart vansköttes, "låg i vanhävd". Detsamma måste gälla företag. Det ska inte gå vare sig att systematiskt plundra ett företag och köra det i konkurs medan de som arbetar i det står hjälplösa bredvid och ser på, eller att bara stänga portarna en morgon och förklara att "företaget" flyttat till Bortre Regnuanaland. Det ska vi sätta P för. Då kan vi till sist säga till de oförskämda små gloparna: Jaså, det passar inte här? Res till Ryssland då!

    * Frigörelse från det u-landsmässiga beroendet av råvaruexport och lågteknologi. Trots allt snack om "geniindustrier" gick förädlingsnivån hos den svenska exporten långsiktigt ner under ett sekel, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, och den har haft svårt att öka sedan dess. Sveriges ekonomiska öde har i modern tid berott, inte av kullager och telefoner utan av de nyckfulla världsmarknadspriserna på pappersmassa och järnmalm. Denna i längden dödsdömda struktur har upprätthållits med hjälp av subventionerad energi, juridiska privilegier och en systematisk politik för att strypa hemmamarknaderna i exportindustriernas intresse. Här krävs en långsiktig demokratisk resursallokering för nyföretagande, innovation och utveckling. Vad som hittills gjorts i denna riktning kan barmhärtigast kännetecknas som rena rökridåer; det är bara att se på resultaten, eller snarare den häpnadsväckande bristen på sådana. Eftersom man systematiskt håller hemmamarknaderna nere, dör också det innovativa nyföretagandet. Men på sikt måste lokal produktion och konsumtion stödja sig på varandra. Ett folk som inte kan tillfredsställa sina egna grundbehov kan inte vänta sig någon framtid.

    * Regional balans. Idag ligger glesbygder med typiska avfolkningsproblem på föga mer än pendlaravstånd från våra få större befolkningscentra. I Skåne är hälften av befolkningen koncentrerad till ett av landskapets fyra hörn. Hur det ser ut i resten av Sverige behöver jag knappast orda om. Obalansen leder till sociala och ekonomiska problem, till oekonomiska transporter och miljöförstöring. Botemedlet är varken politiskt eller teknologiskt. Det är i sista hand en demokratisk teknologipolitik.

    * Rättssamhälle. Till och med i jämförelse med andra kapitalistiska stater i Västeuropa är garantierna för mänskliga och medborgerliga rättigheter påfallande svaga i Sverige. Det finns normalt inga sanktioner mot dem som bryter mot dem, som till exempel i USA, och de flesta av dem kan avskaffas genom en enkel votering i riksdagen. Rättsapparaten och polismakten har befogenheter som väcker förvåning i utlandet. Höga byråkrater och politiker betraktar lagen som en skitsak som inte berör deras verksamhet. Till och med inom dess ytterst tänjbara ram är utrymmet för administrativt godtycke och rättsövergrepp utomordentligt stort. Mockningen i detta stinkande augiasstall börjar lämpligen med en både reellt och formellt bindande rättighetsförklaring, följd av upprättandet av en folklig kontroll över ordnings- och försvarsorganen. En rättegångsbalk värdig ett civiliserat samhälle ersätter den nuvarande. Säkerhetspolisen, denna landsförrädiska liga genom vilken utländska statsterrorister systematiskt sprider desinformation, desorganisation och övergrepp i det svenska samhället, förintas restlöst och dess återupprättande förbjuds i grundlagen.

    * Demokratisk utbildning. Utbildning är en samhällelig investering i kompetensutveckling, inte som moderaterna föreställer sig, en inrättning förmedelst vilken man skiljer fint folk från sämre. Det räcker inte att bara åter öppna högskolorna för alla och avskaffa segregationen mellan "riktiga" gymnasier och förvaringsinrättningar för överflödig underklass. Dessutom måste det till en pedagogisk reform från förskolan och uppåt, en som bygger på respekt för eleven som medborgare och människa och som sätter hennes utveckling i centrum. Vad händer i ett samhälle där medborgarna inte från första klass fått lära sig att de är korkade och omöjliga och där de inte utsätts för systematisk "hjälplösisering"? Det vore intressant att se. Vilka intellektuella och moraliska resurser förstörs inte varje dag i våra klassrum och skolkorridorer!

  4. Anonym skriver:

    Så bra skrivet Claes! Vi får inte glömma att med partiet krackelerar i sin topp så vinner det i kommuner och landsting, Vä(s)tra Götalandsregionen hade den bästa valplattformen av alla i årets val, det sveper en förnyelsevind genom gräsrötterna också, så kanske är det så man måste se det. Börja bygga partiet nerifrån igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *