Olycklig historielöshet från Jan Eliasson, bombliberaler och socialdemokrater

Muammar Gadaffi är en diktator men knappast en av vår tids värsta diktatorer. Den som säger något sådant saknar historiskt perspektiv. Gadaffi är den klassiska arbabiska ’strong man’ i samma anda som Nasser eller Saddam Hussein eller de dussintals små potentater runt om i mellan östern som baserar sin enväldesmakt på vapen, fruktan och våldsanvändning.

Likt vår svenska allierade i bomkampanj Förenad Arab emiraten som symboliskt bidrar med flygplan till Natos koalitionen av villiga. För Libyen kriget handlar knappast om att bara upprätthålla en flygförbudzon längre. De svenska planen flyger vad jag vet runt för att hitta mål för bomb flygningar.

NATOs militära aktivitet är en bomkampanj med specialsoldater på marken för att träna rebellerna i östra libyen hur de ska fungera som en fungerande militär enhet och ett från Nato illa dolt försök att bli av med Gadaffi genom att ’råka’ släppa en bomb på honom. Det handlar inte om att skydda civilbefolkningen utan deltagandet i ett inbördeskrig. Med ordentlig allvarliga konsekvenser för regionen.

Att frihetskämparna i Libyen innehåller allt från rojalister som vill återinföra monarkin utan att ha varit i landet  sedan den gamla kungen störtades till andra extremen Al-Quaida anhängare som i stort kapat legitimt folkliga protester talas det tyst om. Libyen oppositionen påminner i mycket mig om det Irakiska INC före Irak invasionen.

Det kan hända att det finns stöd i folkrätten att med vapenmakt döda statschefer och genomför ’regim change’ i länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men vem eller vilka är det som ska besluta om var denna internationella solidaritet med vapenmakt ska genomföras?

Att FNs säkerhetsråd i en ’historisk utslag av enighet’ röstat för Libyen resolutionen och en flygförbuds med Kina, Indien, Ryssland, Brasilen and Tyskland– inkluderande 3 av de mest folkrika nationerna i världen representerande nästan hälften av världens befolkning avstående från att rösta är kanske att ta i. Precis som att bygga en FN resolution på en resolution från Arabförbundet genomdriven av Gulfstaterna med Saudi Arbien i spetsen med Libanon alla med egna orsaker att vilja bli av med Ghadaffi och halva Arabförbundet frånvarande är grumlig legitimitet.

Frågan som Jytte Guteland, Ardalan Shekarabi, Jan Eliasson med flera borde svara på är om de avser att delta med svensk trupp på marken i Libyen?

Det går inte att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig från luften. Och det står ganska klart för nyktra bedömare att Nato har misslyckats i att knäcka Ghadaffi regimen med enbart en bomkampanj. Vad som nu händer är klassik ’mission creep’ i brist på en politisk lösning i och med att västmakterna satt målet att Ghadaffi ska bort och de misslyckats med detta. Det finns en rejäl risk att hela regionen dras in i en konflikt med ständigt ökande militära insatser.

Här förvånar mig mycket att socialdemokrater som pratar om internationell solidaritet prata så lite om att arbeta för att hitta politiska lösningar via FN-systemet och EU. Det borde vara den naturliga rollen för Sverige att agera för detta.  Händer detta nu eller är alla initiativ helt lagt i händerna på stormakterna inom NATO.

Vad som är sorgligt är att socialdemokratin i sin iver att vara internationellt solidariska verkar ha hamnat i samma sällskap som de amerikanska neokonservativa och liberala krigshökar som anser det vara stormaktens naturliga rätt att ingripa militärt i andra länder. Även om det sker under en doktrin om ’humanitarian intervention’ eller andra staters skyldighet att ingripa vid grova brott mot mänskliga rättigheter.

Oavsett kommer det svenska deltagandet i NATOs kampanj i Libyen på inget sätt ha hjälpt Libyens folk till ökad frihet. Eller ha räddat några liv i det nu pågående inbördeskriget. Möjligen är det den insikten Håkan Juholt haft när han säger den svenska insatsen borde avslutas.

Olyckligt utspel om Libyen av vår partiledning | SvD:
”Till vår stora förvåning tycks socialdemokratin nu helt ha låst sig kring uppfattningen att Sverige inte ska förlänga insatsen i Libyen, senast i en artikel på SvD.se av Urban Ahlin och Peter Hultqvist den 5 maj. Den linje som verkar ha blivit partiets är att tre månaders insats räcker – oavsett vad som händer i Libyen och oavsett vad FN begär av oss.

Vi menar att längden på vår insats inte kan bero på de förhoppningar vi hade när FN-resolutionen antogs utan måste grunda sig på det libyska folkets behov av hjälp. Socialdemokratin är till sin natur internationalistisk. Världssamfundet får aldrig bli passiv åskådare till illdåd.

Muammar Gadaffi är en av vår tids värsta diktatorer. Efter mer än fyrtio år har folket i Libyen – inspirerade av de fredliga revolutionerna i Tunisien och Egypten – slutligen rest sig. Upproret har mötts med brutalt övervåld från regimen. Misrata och andra städer som kontrolleras av oppositionen har bombats och utsatts för massiv beskjutning. Läget i Libyen är akut.”

 

(Via .)

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Socialdemokraterna, Utrikespolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Olycklig historielöshet från Jan Eliasson, bombliberaler och socialdemokrater

  1. epi skriver:

    > Världssamfundet får aldrig bli passiv åskådare till illdåd.

    Illdådet sker framför våra ögon och vi är med och utför det.

    Man kan inte gå efter mediebilden som skapats av Gaddafi sedan november förra året eftersom kriget planerades då i form av ett wargame mot "Southland" mellan Frankrike och UK, som innehöll de flesta detaljer . Källor och dokumentation på grymheter är mycket tveksamma vilka man än tittar på, hans avhoppade utrikesminister Moussa Koussa, arbetade för MI6 i tjugo år och att lyssna på diktatorerna i Arab League säger är ju höjden av hyckleri. Den "demokratiska folkrörelsen" sägs omfatta 2% av befolkningen och det visar sig ju också att Gaddafi har folkligt stöd (enl Debka file nu 800 000 mobiliserade) trots mediernas förtvivlade försök att visa motsatsen. Jag tror inte ett spår på retoriken att han är en brutal diktator utan ungefär som du också säger Claes, en slags Gustav Vasa som byggt en socialistisk (efter regionala mått) välfärdsstat oberoende av IMF och med nationaliserad olja. Kikar man på hans gigantiska och framsynta bevattningsprojektet, the great man made river kan man fråga sig om det finns någon västerländsk ledare eller regering som gjort något liknande för sitt land? Vore jag Libyer skulle jag betrakta honom som landsfader och de struttande figurerna i väst som nollor.

    > Muammar Gadaffi är en av vår tids värsta diktatorer. Efter mer än fyrtio år har folket i Libyen – inspirerade av de fredliga revolutionerna i Tunisien och Egypten – slutligen rest sig. Upproret har mötts med brutalt övervåld från regimen. Misrata och andra städer som kontrolleras av oppositionen har bombats och utsatts för massiv beskjutning. Läget i Libyen är akut."

    Struntprat, det förekom aldrig några flygbombningar, vilket var skälet till den no-fly zon vars mandat nu överträds av det kriminella västerländska gäng vi är en del av. Här är en artikel från andra sidan.
    http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *