Varför inte bara kalla det fattigdom?

Det stör mig lite ordet barnfattigdom. Varför inte lika gärna säga föräldrafattigdom vilket det egentligen handlar om.

Att 2/3 dels samhället är här med skarpt ökande och vidgade klyftor mellan olika grupper svenskar är uppenbart för alla som lever utanför solsidans bubbla.

En stor anledning är som det skrivs nedan en politik från den moderata alliansen och socialdemokraterna under deras sista år som inte gjort något åt klyftorna. Moderaterna har pratat om utanförskap men inte gjort ett dugg för att ge folk verktygen att komma ut det. Och med sin arbetslinje tvärtom försämrat villkoren för många. Socialdemokraterna ville eller kunde inte hantera frågan om vad de skulle göra med alla de som kommit efter eller lämnats undanför under den 90-tals kris som socialdemokraterna hade del i och sedan sattes och städa i.    

Det är ytterst få som svälter på gatorna just för att fattigdom både är något skamligt i Sverige och som ofta inte syns utåt. Tvärtom är det föräldrar, ofta ensamstående mammor som gör sitt yttersta för att också deras barn ska få så mycket av vad andras barn tar som självklart.

För socialdemokratin borde just en samhälle utan djupa ekonomiska klyftor där alla har ungefär samma möjligheter vara självklart. Här saknas det dock fortfarande vad jag kan se en politik som tar ett helhetsgrepp på hela samhället. Det måste återigen till visioner om mer än hur man löser livspyssel för storstädernas medelklass och än viktigare en förmåga att argumentera varför man vill göra något.

Som jag skrivit gång på gång i den här bloggen. Det handlar fortfarande om arbete, bostäder, utbildning, hälsa sjukvård och reformer som gör detta tillgängligt för alla. I en jämlikt samhälle där var och ens möjligheter inte avgörs av den familj man råkar födas.

Är socialdemokratin med så många av dess företrädare på solsidan redo att ta den fighten? Det vet jag inte. Men det handlar då om mer än prat. Eller ‘a little less conversation more action.’

Andra bloggar att läsa:
Högbergs tankar

 

Sverige är ett av världens rikaste länder. De senaste åren har ekonomin växt i rekordtakt. Det har gynnat många. Jobbskatteavdragen har rasat in för dem med höga löner. Kvadratmeterpriset på en bostadsrätt i Stockholms innerstad är 58 000 kronor och tandblekning är en ny trend.

Samtidigt ökar antalet barn som lever i fattigdom. Med större risk för att bli sjuka i diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar. Med större risk för att ut­sättas för våld och olyckor, och sämre chans till bra betyg, ett hyggligt jobb och ett bra liv i vuxen ålder.

Sämre på att hjälpa

Enligt en rapport som Rädda Barnen publicerar i dag har Sverige de senaste tio åren blivit allt sämre på att hjälpa de barn som behöver det mest. Det handlar dels om en gradvis försämring av riktade stöd till utsatta grupper, underhållsstödet har blivit mindre värt, det är svårare att få bostadsbidrag. Försämringarna inleddes under socialdemokratiska regeringar, och har tagit fart de senaste åren.

I dag säger alla från Göran Hägglund till Lars Ohly att de vill hjälpa barn som lever i fattigdom.

Till och med Anders Borg har börjat prata om problemet och flaggar för riktade stöd för ensamstående föräldrar. Det behövs.

Men samtidigt visar Rädda Barnens rapport just att riktade åtgärder inte räcker. Och att en viktig förklaring till ökningen av barnfattigdomen är Anders Borgs egen politik, med raserad a-kassa och sänkta nivåer i sjukförsäkringen.

Som rapportförfattarna skriver: gradvis förändringar inom framför allt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som direkt påverkar barnfattigdomens omfattning och profil.

Det går inte att göra revolution utan att knäcka några ägg. Det går inte att för­sämra tryggheten för stora grupper utan att en hel del barn får det sämre på kuppen.

Barn lever inte i vakuum. De lever med föräldrar med lågbetalda deltidsjobb, som är arbetslösa eller sjuka. De lever i den skuggsida som nu växer i det Fredrik Reinfeldt kallar föregångslandet.

Den ökande barnfattigdomen är ingen slump.

Men den är en skam för Sverige.

Barnfattigdomen är en skam för Sverige | Karin Pettersson | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet

Om Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Varför inte bara kalla det fattigdom?

  1. Sossetanten skriver:

    Föräldrafattigdom är ett bra beskrivande uttryck. Ensamstående mödrar är ett förlegat. Alla vill förmodligen leva i ett samhälle där man inte behöver riskera att vara fattig förälder till barn och ungdomar. Prefixet BARN- slår an på känslosträngar, men politiker som envisas att tro att sådana känslosträngar, som var röstmagneter för en 50-60 år sedan, skulle fungera lika bra år 2014 kanske misstager sig?

  2. bloggare på ic skriver:

    Ja, men moderaterna vid makten har Sverige verkligen blivit ett 2/3 samälle, så man antar att de flesta människor vill ha det så !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *