Superveckan som inte var en supervecka – Ohly kvarnstenen


Frågar man en vanlig väljare efter superveckan tror jag de flesta är ytterst oklara om vad de olika partierna vill. A-kassa, skatter, miljö, bilar i en något oklara blandning. Förutsatt att folk lyssnande.

Debatterna var helt enkelt ett uruselt sätt att presentera ett alternativ till den borgerliga politiken. Det var skådespel för media och kanske en högtidsstund för de redan frälsta men uppnådde knappast något.

Alliansen med reinfeldt får nog sägas ha vunnit på walkover.

Ja, förutom att rikta fokus på att det idag 2008 inte finns något färdigt regeringsalternativ till den moderatledda alliansen. Vilket jag antar inte var avsikten. Det var fler frågor om vem som skulle regera med vem än hur väl alliansens lyckats med sin politik från media.

Det främst socialdemokraterna misslyckades med var att presentera en djupare och genomgående kritik av alliansens s.k arbetslinje. Socialdemokraterna bröt inte den moderatledda alliansens bild av verkligheten. Fredrik Reinfeldt kunde fortsätta att hänvisa till siffror som inte stämmer eller tolkas selektivt. Vilka media förstås troget rapporterade om. Ingen ifrågasatte den vetenskapliga grunden för den moderata arbetslinjen, de 180000 i ’utanförskap’ som lämnat utanförskap eller alla de nya företag det talades om. Eller för den delen de av bostadsbubblan och konsumtionshystering uppblåsta statsfinanserna.

Helt enkelt, ingen granskade grunderna för alliansens argument. Var det verkligen det smartaste sättet att bedriva politisk kampanj. Varför istället inte nåla fast alliansen med deras egen politiska retorik.

Socialdemokraterna har också visar fram sin egen version av MP’s ständiga bråk mellan ”realister” och ”fundamentalister” eller med andra ord mellan de som vill säkra makten för att kunna driva en egen politik och de som vill gå till val på sin vision om ett alternativt samhälle oavsett vad evetuella väljare tycker.

En del socialdemokraterna har också visat att de är redo att göra allt för att sparka undan benen på Mona Sahlin av rent maktpolitiska orsaker. Alliansens behöver knappast driva någon mosa Mona kampanj när partidistriktet i skåne och diverse andra företrädrare driver en egna kampanjer.

Och som man påpekade från partidisktriktet i  GBG går ut med rena osanningar i media.

Jag räknar mig själv till realisterna. Vinner man inga val är det meningslöst hur bra visioner man har. Eller vem som sitter var i maktpyramiden. Det finns heller ingen möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Något som Frerik Reinfeldt insåg och som som var grunden för hela den makeover moderaterna gjorde.

Det gick inte bra för moderaterna att gå till val på sänkta skatter för höginkomsttagare i Sverige. Så retoriken ändrades till att tala om hårdare krav på ’bidragstagare’, ordning och reda och en omfördelning från de som inte arbetade till de som arbetar. Att sedan dessa ’bidragstagare’ var sjuk, arbetslösa och pensionärer hade mindre betydelse. Argumenten följde ju den urgamla svenska synen på de ’som inte gjorde rätt för sig’ och låg andra till belastning.

Alltför många socialdemokraterna tycks också tro att man kan vinna val på en ren ’vänster’ politik och en politiks sväng åt vänster i Sverige. Vilket jag undrar om det stämmer med 165000 socialdemokraterna som röstade på moderaterna 2006 eller det faktum att fler LO medlemmar röstade på moderaterna än vänsterpartiet 2006. Om Ohlys vänsterparti inte vann s-väljare 2006 varför skulle han vara en röstmagnet 2010? Även om vänsterpartister och de som kallar riktig vänster drömmer om att ett 40-50% alternativ är de idag ett 5-6% alternativ. Och lär vara det under överskådlig framtid sedan Ohly tog död på all försök till förnyelse inom vänsterpartiet.

Det är blockpolitiken som Fokus skriver om nedan som utgör grunden för regeringsmakten. Kan moderaterna hålla ihop sin allians fram till 2010 och säkra några av de mittenväljare som röstade på alliansen 2006 sitter alliansen kvar.

Om det går att bryta blockpolitken och säkra MP blir socialdemokraterna det enda regeringsalternativet oavsett vilka konstellationer det gäller. Speciellt med sverigedemokraterna i riksdagen.

Det är då extra förvånande att ett så stort antal socialdemokrater går ut och talar för att cementera blockpolitiken genom att röra sig mot vänster. Och gör jämförelsen med det interna rådslagsarbetet och alliansenspolitk där båda kategoriserar som ’högerpolitik’.

S-partiledningen har uppenbarligen ett gigantiskt internet kommunikationsproblem här. Och ett externt. Den socialdemokratiska partiorganisationen är idag inte redo för val. Trots att det är nu som valet 2010 vinns om s ska följa alliansmodellen med att presentera ett tydligt regeringsalternativ och politik långt före valdagen. 

Valet 2009/10 är Mona Sahlin och socialdemokraternas att förlora. Efter superveckan är jag tveksam om man lärt läxan efter 2006 både när det gället organisation och politik.

Mer i Media:
Debatt 1: , Debatt 2: , Debatt 3:, Stridsfråga om flyktingar. Tappar kraftigt i väljarstöd, visar DN/Synovates undersökning.Kritik på kongressen., Dagens radiodebatt., Superveckan verkningslös.,
Lena Mellin: Båda partiledarna gjorde bra ifrån sig, Klart besked från Fredrik Reinfeldt i veckans sista debatt mellan honom och Mona Sahlin,

Bloggat
:
Ida GabrielssonMagnus Andersson, Sahlins hemska fjorton dagar, Reinfeldt lämnar inga raka besked, Mona Sahlin – Sossarnas Kvarnsten, Ett block i riksdagen, Reinfeldt vägrade svara på om han kan tänka sig regera med sverigedemokraterna, Statsministern tog hem superveckan…,

Fokus » Resan mot mitten
[..]

Ända sedan Mona Sahlin blev partiordförande hade hon jobbat med den interna förankringen. Partiledarna för de tre partierna träffades i ett och ett halvt års tid i olika konstellationer. Relationen mellan dem var sargad efter åtta års uppgörelser om femton budgetar. Nu skulle hon gjuta olja på vågorna.

Under processen förde hon diskussioner på alla nivåer i partiet, samtidigt som hon bakom kulisserna vred och vände på argumenten med sina strateger.

De konstaterade snabbt att Lars Ohly vore ett problem för en trepartiallians. Enligt opinionsmätningar uppfattas han av väljarna som ett sänke, alltså att han är mindre populär än sitt parti. Fredrik Reinfeldts önskescenario, tänkte de, vore att hota med Lars Ohly som finansminister och sänka trovärdigheten i den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Då var det bättre att strunta i vänstern och möta attackerna om splittring.

Dessutom var det så stor konkurrens mellan Lars Ohly och Peter Eriksson. När miljöpartiets språkrör i somras besökte vänsterpartiets kursgård och träffade Lars Ohlys partistyrelse var Peter Eriksson tydlig. Han ville liera sig enbart med socialdemokraterna, i andra hand kunde han tänka sig att ett borgerligt mittenparti kunde ingå. Men aldrig vänsterpartiet! Det förbättrade inte direkt deras spända relation.

– Mona fick vara lite av morsan som tog grabbarna i örat, enligt en socialdemokrat med insyn i processen.

Vänsterpartisterna å sin sida förstod sig aldrig på Mona Sahlin.

– Sossarna var jävligt svåra. Mona ville nog bara ha miljöpartiet, säger en ledamot i partistyrelsen.

Ledande socialdemokrater tolkade tidigt Lars Ohlys attityd som att han ville hitta en officiell anledning att inte delta i en allians. Att bli »utesluten« passade perfekt.

Så där höll det på fram och tillbaka, tills Mona Sahlin satte ner foten. Kanske tog hon i lite för hårt när hon äntligen stod där med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.

– Mona svarade lite olyckligt på presskonferensen. Vårt regeringsalternativ är genomtänkt och förankrat, men det finns krafter som ville att hennes uttalande skulle misstolkas, förklarar socialdemokraten Urban Ahlin, distriktsordförande i Skaraborg.

Ursäkten till Lars Ohly i dagarna betyder inte så mycket i sak. Hon – en av de mest erfarna politikerna i landet – uttryckte sig bara klumpigt.

Valet av miljöpartiet som den nära partnern är enkel, tycker flera socialdemokrater i Mona Sahlins krets. Även om det inte går att konkret peka på en ny sahlinsk politik så står partiledaren långt från vänsterpartiet. Med Lars Ohly skulle hon få svårt att ta tillbaka de medelklassväljare socialdemokraterna förlorade i valet 2006. En inflytelserik socialdemokrat hävdar att »det har aldrig varit aktuellt för henne med en s-v-mp-allians«.

– Vänsterpartiet kan nu bli ett renodlat vänsteralternativ och slipper ingå i en luddig s-v-mp-konstellation. Inte så dumt för dem att stå utanför. Och det passar också Mona, säger en som sitter i partistyrelsen.

Planen ligger fast, men det mediala kaoset ligger kvar och Carl Bildts ord om rödgrön röra har fått ny livsluft. Det som började med att Mona Sahlin statsmannalikt erbjöd Fredrik Reinfeldt sina tjänster som erfaren krisförhandlare slutade med att hon framstod som vinglig regeringsbildare.

Moderaternas partisekreterare och kampanjmakare Per Schlingmann kan konstatera att Mona Sahlin sitter i en situation han inte ens önskar sin värsta fiende. Inför ett antal socialdemokratiska fackliga ledare har han beskrivit sin lättnad över att slippa attackerna om borgerlig splittring:

[..]
Fredrik Reinfeldt har själv konstaterat hur socialdemokraterna utnyttjat en svag blockpolitik:

– Utan blockpolitik är socialdemokraterna, med hjälp av hoppande majoriteter i riksdagen, enda regeringsalternativet. De kan då välja sina samarbetspartner i olika frågor. Och de får som de vill. De kan fortsätta att regera ensamma och byta majoritet genom att hålla hov med alla runt omkring.

Det Fredrik Reinfeldt har gjort med svensk politiks struktur är att han har befäst blockpolitiken. Han har rest en mur mellan två alternativ. Och han tänker inte låta den rasa utan strid.

Mona Sahlins relation till miljöpartiet var gott under åren som miljö- och samhällsbyggnadsminister. Språkrören var bra partners när hon ville driva igenom sina förslag under regeringen Perssons två sista år.

Hennes drömscenario är att få behålla dagens opinionsläge och bilda majoritetsregering tillsammans med miljöpartiet. Går inte det kan miljöpartiet bli bryggan till en uppgörelse över blockgränsen, tänker hennes strateger.

– Hon lyssnar nog på Ingvar och han tycker säkert att det är viktigt att i detta läge säkra miljöpartiet på rätt sida om blockgränsen, säger en ledande socialdemokrat.

Vad som helst kan hända på två år, och hon måste hålla alla dörrar öppna. Även till vänsterpartiet, men det betyder inte att hon för den skull behöver ta in dem i sin allians.

Ett samarbete med moderaterna kan uteslutas, dessutom skulle Fredrik Reinfeldt vägra. Lika svårt är det att se miljöpartiet och kristdemokraterna sida vid sida. Men centerpartiet och folkpartiet finns i strategernas sikte.

Sverigedemokraterna har sagt att de vägrar rösta på Mona Sahlin som regeringsbildare om de kommer in i riksdagen. Det blir en knepig situation för den borgerliga alliansen. Kommer mittenpartierna att hålla fast vid blockpolitiken om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll? För Mona Sahlin skulle det kunna vara den kil som spräcker Fredrik Reinfeldts grepp om svensk politik.

– För mig räcker det att ta upp diskussionen om Sverigedemokraterna för att det ska bli tydligt att vi inte kan utesluta någon lösning, annat än en som ger dem inflytande, säger hon.

Sverigedemokraterna utgör alltså en viktig pusselbit, och för dagen ser andra vägar in i borgerligheten ut att vara omöjliga. Urban Ahlin, en av Mona Sahlins förtrogna, är dock hoppfull. På sikt går det att nå mittenpartierna, tror han:

– Vi ska inte glömma bort landsbygdscentern. Ute i landet är de inte främmande för samarbete, det är bara på riksnivå som det är stängt.

Med centerpartiet finns en historia att luta sig emot. Tillsammans med socialdemokraterna har de både regerat och samarbetat. Partikulturen är densamma, en överenskommelse håller, det behövs inte några dokument, brukar båda partierna framhålla när de minns samarbetet som löste 1990-talets ekonomiska kris.

Under slutet av 1980-talet – när Mona Sahlin gjordes till stjärna – var folkpartiet en viktig partner för socialdemokraterna i de stora strukturella ekonomiska frågorna. Partierna gjorde en stor skattereform, och drev tillsammans fram det nya pensionssystemet.

Den krets socialdemokrater som har fått makten nu söker sig högerut. De gillar miljöpartiets och folkpartiets syn på småföretag, utvecklingen i offentlig sektor och moralfrågor. Det finns en fråga där Mona Sahlin verkligen ändrat socialdemokraternas politik, och i den har hon redan sökt folkpartiets stöd. Hösten 2007 drev hon igenom en hårdare skolpolitik och erbjöd sedan Björklund en blocköverskridande uppgörelse.

I folkpartilandet – med några liberala ledarskribenter i Stockholm som språkrör – finns en motsvarande längtan efter samarbete i mitten.

– Socialdemokraterna har det sista året flyttat sig till höger, det gör möjligheten intressant, säger en ledande folkpartist anonymt.

Om det går som Mona Sahlin vill finns det efter valdagen både en öppning åt höger och vänster, och en stor socialdemokrati i mitten som leder regeringsförhandlingarna.

Men hon har en lång väg kvar att vandra.

Gå och läsa hela artikeln i fokus. Den är intressant.

4 tankar kring ”Superveckan som inte var en supervecka – Ohly kvarnstenen

  1. Torsten Wohlin

    Jag tror att själva kärnan i detta resonemang är partiernas inbördes maktposition. Alliansen står stabila med sin hierarki, medan S,MP och V håller på att positionera sig. Den största omsvängningen ligger nog i att S tappar position och att MP idag är de som driver oppositionen. Mona och S är ett kapitel för sig.

    Svara
  2. Torsten Wohlin

    Jag tror att själva kärnan i detta resonemang är partiernas inbördes maktposition. Alliansen står stabila med sin hierarki, medan S,MP och V håller på att positionera sig. Den största omsvängningen ligger nog i att S tappar position och att MP idag är de som driver oppositionen. Mona och S är ett kapitel för sig.

    Svara
  3. Pingback: Vänstern skyller på Mona Sahlin « Mona ljuger

  4. Pingback: Sossarna gick åt höger - tappade i opinionen | Svensson

Lämna ett svar till Torsten Wohlin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *