Finanspolitiska rådets totala sågning av alliansens arbetslinje.

Det finns inte så mycket mer att säga. “Övertro på arbetsmarknadspolitikens effektivitet” säger det mesta.  Att sedan alliansen van valet 2006 på den övertron är en annan sak.

Den enda arbetsmarknadspolitiken sedan 2006 har varit tron på att bättre matchning och ökade sökaktiviteter ska hjälpa 100-tusentals arbetslösa oavsett kvalifikationer till ett arbete. Det kallar inte jag en arbetsmarknadspolitik. En bättre beskrivning är kvoterat CV skickanden där antalet sökta jobb är det som räknas.

De som menade att alliansen saknade fundamental kunskap om hur svensk arbetsmarknad fungerar verkar ha rätt. En lika fundamental brist på kunskap verkar ett stort antal ekonomer ha om de tror att arbetslösa blir mer anställningsbara genom ökad sökintensifiering.

…den ökade omfattningen av programdeltagandet är till största delen en rent     
matematisk konsekvens av att långtidsarbetslösheten ökar och fler     
arbetslösa därför måste erbjudas plats i den s k jobb- och     
utvecklingsgarantin för att inte stå utan försörjning.   

Att sedan media troget upprepat mantrat från alliansens politiker om de stora satsningarna för de arbetslösa som i själva verket är en naturlig följd av en skenande massarbetslöshet säger bara hur urusel bevakningen av alliansens poltik varit. 

En konsekvens av många av den moderatledda alliansen övertro är urholkningen av hela försäkringssystemet för arbetsmarknaden. Med de uppenbara konsekvenserna att allt fler inte kommer att ha råd att vara med i a-kassan.

Sen tror jag inte jag heller att alliansen kommer att ändra politik även om dess eget expertråd säger de har fel. Att inte göra något har ju belönats av halva Sverige i opinionsmättningarna om man ska tro på dessa.  ‘Vad gör det mig’ om de sociala och ekonomiska klyftorna vidgas.  Det går ju bra för mig verkar en stor andel väljare tycka. Eller lever de i en alternativ verklighet där arbetslöshet och socialutslagning inte existerar?

Mer i media:
Kritik mot regeringens krispolitik, 45 miljarder till stimuleringOtillräckliga enligt Finanspolitiska rådet

Bloggat:

Läs PDF-filen

Regeringen har en övertro på arbetsmarknads-    
politikens effektivitet
     
Reformer av arbetsmarknadspolitiken har utgjort ett centralt inslag i     
regeringens politik. När reformerna utformades var avsikten i första     
hand att reducera den höga arbetslöshet som fortfarande kvarstod i     
en högkonjunktur. Politiken har haft två huvudinslag. Det ena är en     
effektivare matchning mellan arbetslösa och vakanser genom mer     
fokus på arbetsförmedling och på att de arbetslösa ska öka sin     
sökaktivitet. Det andra huvudinslaget är att genom riktade insatser     
minska stocken av långtidsarbetslösa.
     
Den akuta konjunkturkrisen ställer arbetsmarknadspolitiken inför     
delvis andra problem. Det är nu också fråga om att hantera ett     
mycket stort inflöde till arbetslöshet och att försöka förhindra att det     
leder till en bestående ökning av långtidsarbetslösheten, och därmed     
av den totala arbetslösheten, på lång sikt. Detta återspeglas av att     
regeringen nu ger Arbetsförmedlingen ökade resurser för att hjälpa också
korttidsarbetslösa, främst genom coachningsinsatser och     
praktik. Samtidigt fördubblas subventionerna till de nystartsjobb som     
vänder sig till långtidsarbetslösa, som får ännu svårare att ta sig in på     
arbetsmarknaden i en lågkonjunktur än i en högkonjunktur. Enligt     
vår bedömning är dessa förändringar av arbetsmarknadspolitiken     
högst rimliga i nuvarande läge.
     
Omfattningen av det som idag rubriceras som     
arbetsmarknadspolitiska program kommer enligt regeringens     
bedömning att öka dramatiskt under de närmaste åren. Runt fem     
procent av arbetskraften väntas delta i olika program 2010-2011.     
Detta har presenterats som en unikt kraftfull arbetsmarknadspolitisk     
satsning. Vi ställer oss mycket frågande till detta: den ökade     
omfattningen av programdeltagandet är till största delen en rent     
matematisk konsekvens av att långtidsarbetslösheten ökar och fler     
arbetslösa därför måste erbjudas plats i den s k jobb- och     
utvecklingsgarantin för att inte stå utan försörjning.   
  
Det är en öppen fråga vilket reellt innehåll garantin kan fyllas med     
i ett läge med hög arbetslöshet och få lediga platser. Det är önskvärt     
att ”hålla igång” de arbetslösa och att försöka fördela arbetslösheten     
så jämnt som möjligt. Det gäller att undvika att den koncentreras till     
en kärna av marginaliserade långtidsarbetslösa. Men tidigare     
erfarenheter gör det svårt att tro att meningsfulla jobbsökaraktiviteter     
ska kunna åstadkommas för den stora majoriteten av arbetslösa när     
dessa nu blir så många. Med svag efterfrågan på arbetskraft blir det     
förmodligen också svårt att få fram en stor mängd praktikplatser.     
Regeringens mål om ”en bred satsning på aktiva åtgärder” kommer     
därför att bli mycket svårt att uppnå: det är mer sannolikt att det blir     
fråga om motsatsen. Man kan inte åstadkomma aktiveringsinsatser     
bara genom att byta beteckning på långtidsarbetslösheten.
     

Regeringen tycks ha en övertro på att förändringarna av     
arbetsmarknadspolitiken ska göra den mycket mer effektiv än     
tidigare. Det är rimligare att erkänna att politiken ställs inför en     
närmast omöjlig uppgift
.     

Arbetsmarknadsutbildningen bör öka     

Det är positivt att regeringen är väl medveten om de risker som finns     
med att expandera sådana arbetsmarknadspolitiska program som kan     
ha stora inlåsningseffekter. Samtidigt är vi kritiska till att arbetsmark-
nadsutbildningen hålls på en så låg nivå: endast ca 5 000 personer för         
närvarande. I stället satsar regeringen på en expansion av         
yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningssystemet (yrkesvux).
         
Regeringens negativa inställning till arbetsmarknadsutbildning         
hänger förmodligen samman med de dåliga resultaten under och efter         
1990-talskrisen. Dessa berodde delvis på att         
arbetsmarknadsutbildningen då användes i stor omfattning för att         
återkvalificera deltagare till a-kassa. Detta är inte längre möjligt. En         
annan sannolik förklaring till de dåliga resultaten under 1990-talet är         
att antalet deltagare var extremt stort. Vår bedömning är att det utan         
effektivitetsproblem borde gå att expandera den yrkesinriktade         
arbetsmarknadsutbildningen till åtminstone 15 000 platser. Denna         
bedömning stöds av att utvärderingar för senare år visat på goda         
resultat.         
Det finns inte någon anledning att se arbetsmarknadsutbildning         
och yrkesutbildning i det reguljära utbildningssystemet som substitut.         
De bör i stället ses som komplement. Det finns goda skäl för att, som         
regeringen gör, öka antalet platser i yrkesvux. Men det vore         
förmodligen klokt att, i varje fall tillfälligt, ytterligare höja         
ersättningen till arbetslösa som börjar sådan utbildning för att skapa         
starkare incitament att välja den: idag ligger studiestödet för många         
arbetslösa betydligt under arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd
         
(även om det är något mer generöst än vanliga studiemedel).         
En omdiskuterad fråga är om staten bör ge stöd till utbildning         
inom företagen. Huvudargumentet mot detta är att det är olämpligt att         
”låsa in” arbetskraft i stagnerande branscher eftersom det kan         
motverka en önskvärd strukturomvandling. Ett argument för sådan         
utbildning i nuvarande läge är att den minskade efterfrågan för de         
flesta företag är rent konjunktbetingad. En möjlighet skulle kunna         
vara att staten ger stöd till själva anordningskostnaderna för         
utbildning i företag där överenskommelser slutits med facket om         
kortare arbetstid och motsvarande nedjustering av löneinkomsterna.         
En sådan överenskommelse är en indikation på att arbetsgivarna         
bedömt det som troligt att efterfrågenedgången är         
konjunkturbetingad och att de i framtiden kommer att behöva den         
arbetskraft som inte sagts upp.         

5 tankar kring ”Finanspolitiska rådets totala sågning av alliansens arbetslinje.

  1. Pingback: Kravmaskinen Calmfors | Haninge Posten - Blogg

  2. Pingback: NAKNA kejsare och missvisande utspel « Ett hjärta RÖTT

  3. Pingback: Rättvisa är bra tycker t.o.m. nationalekonomer! « Dags för Rättvisa!

Lämna ett svar till Kristian Krassman Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *