Ställ de rätta frågorna om Afghanistan

Det är sällan jag rekommenderar en DN ledare men den nedanstående borde läsas av alla engagerade i Afghanistan kriget liksom det övergripande svenska deltagandet i kriget mot terrorismen. Inklusive det socialdemokratiska kvinnoförbundets Nalin Pekgul och Carina Hägg.

DN ledaren ställer frågor som borde ställts mycket tidigare.

Socialdemokratiska politiker och ombud gjorde det inte på jobbkongressen 2009. Svenska riksdagsledamöter gjorde det inte när frågan om en utvidgning av den svenska truppinsatsen var aktuell 2009. 

Svenska regeringen gör det definitivt inte med en utrikesminister som agerar väskbärare åt USA.

Det är riksdagsledamöter och politiska partiers förbannade plikt om de skickar ut soldater i krig att både se till att de har den utrustning de behöver och ställa de rätta frågorna om hur dessa soldater används liksom hur kriget i stort förs.

Och göra de hela tiden.

Inget av detta sker i Sverige utan istället är det massiv tystnad och konsensus politik. Eller snarare icke politik. Säkerhetspolitik diskuteras inte.

Det verkar vara speciellt socialdemokratiska säkerhetspolitiska representanter och debattörer som är oförmögna att ställa frågorna nedan. Tillsammans med en beskrivning av verkligheten som i alla fall jag inte tycker stämmer.  

Ibland saknar jag Olof Palme. Han hade i alla fall en ganska nykter syn på både det svenska förhållandet till USA och västlig krigföring i det här fallet Vietnam.

Att Karzai regimen är både korrupt och odemokratisk är klar för alla. Ändå är det Karzai regeringen den svenska insatsens jobbar för att stärka.

Ordet krig har med orwellskt språkbruk blivit fred så krigsoperationer där Afghanska militärer tränas är fredsoperationer.

Afghanistan insatsen kallas en FN operation något som alla mycket väl vet att det inte är. Det är stormakterna i FNs säkerhetsråd som drev igenom ett mandat för NATO att bedriva krigsoperationer i Afghanistan. Det är inte blå hjälmar som agerar i Afghanistan om  nu någon trodde detta.

DN ställer t ex nedan indirekt frågan nedan om det kan vara så att den massiva militära kampanjen i Afghanistan är vad som driver på kriget. Och gör förvånansvärt klart att det finns en tidsgräns för hur länge den västliga militära närvaron kan vara kvar liksom att de militära målen är förlorade sedan länge. 

Nu är frågan hur de väst makter som öppethållit ockupationen på bästa sätt kan dra sig tillbaka.

En debatt som i Sverige tystats med ord om svek mot de svenska soldaterna. Och käcka tidingskampanjer för att stödja hjältarna. Det är så en krigskultur byggts upp i andra länder där man okritiskt skickat och skickar ut soldater som ett verktyg i utrikespolitiken. Detta verkar var på väg även i Sverige.

Det bästa de svenska politikerna kunde göra tycker vore att börja ställa frågor och inte minst krav på NATO om hur krigföringen ska bedrivas i Afghanistan.  Och likadant göra det i riksdagen om nu våra folkvalda är redo att ta det politiska ansvaret.

Och ja. Jag stödjer Ohly linjen som SvD sarkastiskt kallar den. Det går inte att bomba fram jämställdhet.

Mer i media:
SvD, SvD2, AB1, AB2, Expressen, GP

Bloggat:
Folket håller inte med om Afghanistan, Helt sjukt, Svik inte Afghanistan nu!, Svenska Soldater, BW, felsvängar och skumma källor, Avrättning!, Viktigt att Sverige fortsätter bidra i

 

Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?

Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.

De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.

När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.

Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.

Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.

För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.

För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.

För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?

Det är svårt att se vägen ut ur Afghani­stan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.

Afghansk prövosten – DN.se

2 tankar kring ”Ställ de rätta frågorna om Afghanistan

  1. MAG

    Olof Palme? Du menar han som ljög för svenska folket när vi hade en militärpakt med USA? Han som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam men sa till militären och underrättelsetjänsten att odla kontakterna? Han som förstärkte bilden av ett alliansfritt Sverige när vi i själva verket låg under en bilateral kärnvapensköld från "den store satan"?

    Tyvärr blev han skjuten för annars hade faktiskt någon kunnat konfrontera honom med allt båg han ägnade sig åt i alla dessa år. En gapig lögnhals, och självklart en helt briljant retoriker – kanske det bästa Sverige sett. När ska Sverige få en lika duktig talare som ledare?

    Vi får väl helt enkelt nöja oss med kompetenta ledare, typ inte Mona Sahlin…

    Svara
  2. MAG

    Olof Palme? Du menar han som ljög för svenska folket när vi hade en militärpakt med USA? Han som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam men sa till militären och underrättelsetjänsten att odla kontakterna? Han som förstärkte bilden av ett alliansfritt Sverige när vi i själva verket låg under en bilateral kärnvapensköld från "den store satan"?

    Tyvärr blev han skjuten för annars hade faktiskt någon kunnat konfrontera honom med allt båg han ägnade sig åt i alla dessa år. En gapig lögnhals, och självklart en helt briljant retoriker – kanske det bästa Sverige sett. När ska Sverige få en lika duktig talare som ledare?

    Vi får väl helt enkelt nöja oss med kompetenta ledare, typ inte Mona Sahlin…

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *