Socialnätverk och klassdimension

Jag är främmande för tanken att sociala nätverk skulle kunna ersätta dagens politiska organisationer.  Sociala nätverk i sig är i sig bara en platt nätverksorganisation. Inget mer. Förändras inte organisationskulturen och människors sätt att tänka inom en organisation hjälper inga organisationsformer.

Enkelt uttryckt kommer folk inte att delta mer bara för att någon talar om för dem att nu kan de det. Likadant är partipolitiska frifräsare sällan organisationsmänniskor.

Ulf Bjereld pekar dock på något viktigare. Att deltagardemokrati har visat på hur det blir de välbeställda och välutbildade som tenderar att ta för sig. Redan starka individer tenderar att dominera tror jag även i sociala media former. Dagens former för politiska beslut har ju utvecklats för att utjämna de skillnaderna. Det finns också en djup kunskapsklyfta mellan de som kan hantera tekniken och har förmågan att ta till sig informationen och de som inte kan.

Socialdemokratin har i mycket gått från att vara en aktivist rörelse som ville reformera Sverige till en samhällsbevarande som upprätthåller bestående institutioner. Och med detta har i mycket behovet av att reformera samhället. Något som kanske förklarar svårigheterna i att få medlemmarna att bli aktiva när det talas om för dem att så är tillåtet.

Jag tror det Magnus Ljungkvist skriver nedan stämmer till stora delar

En halv procent av partisympatisörerna är faktiskt inte en enorm bedrift att samla ett valår måste jag ändå likt pojken som ropade att kejsaren är naken påpeka. Men det säger en hel del om vilken typ av engagemang de politiska partierna väcker ett valår som 2010 och det gör mig mer bekymrad än glad.

När partiernas tunga kampanjelefanter med efterföljande entourage av PR-konsulter och rådgivare ska berätta hur det går i kampanjen blir det lätt sifferexercis. Vi har haft 200 torgmöten, knackat 6487 dörrar, ringt 12 456 samtal och vi har en miljon visningar av våra filmer på youtube bla bla bla. Men vi får inte veta mycket om vad som blev sagt eller hur det togs emot.

I någon slags mening är väl de där siffrorna ändå intressanta. Men de är mer skrämmande än positiva därför att de talar om att Sverige idag är ett land där medborgarna inte är särskilt engagerade i vem som styr riket och de talar om att inte ens partiernas medlemmar är det. Men de gläder säkert en svårt pressad valgeneral som måste visa upp någonting för sin partiledning.

Ett problem för S att stjärnbloggare lämnar Netroots – Artikel av Magnus Ljungkvist – Newsmill

Jag tror dock det är värre än så. En stor del av medlemmarna i de politiska partierna är heller inte de politiskt aktiva gräsrötter de antas vara. Varken sociala medier i ett platt nätverksstruktur. Bara en politisk kulturrevolution.

Det är bara om bloggarna kommer ut i verkliga livet och använder nätverksplattformen att organisera sig som de kommer att göra skillnad.

Eller med andra ord måste de göra som 1800-talets agitatorer som både skrev pamfletter och reste land och rike runt och prata för förändring.

/ck

Bloggat:
Bjereld och huvudet på spiken, Frifräsande bloggare hotar, Debatten om debatten, Miljöpartiet är inte bara Maria, MINA VALAFFISCHER… 

 

Brit Stakston, specialist på sociala medier, målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter "missas totalt av samtliga partier i dag". S-bloggaren Erik Laakso beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet.
Stakston och Laaksos dystra bild är inte obefogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag.

(…)

Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Väljarna blir allt rörligare och skyr partiernas organisationsformer. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som delar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från sex procent 1970 till 25 procent 2006.
I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt.
Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Ulf Bjereld: Frifräsande bloggare hotar partierna inifrån – Debatt – Expressen.se

1 tanke kring ”Socialnätverk och klassdimension

  1. nilsdacke

    Med "organisationsmänniskor" menar du folk som gladeligen sticker kniven i ryggen på sin medfrände för att få sitta närmare köttgrytorna? Trist för dig och bra för oss andra så ändras samhället och blir mer och mer platt och den Tayloristiska organisationsmodellen som uppfanns sekelskiftet 1900 är som tack och lov bort överallt utom i det som ska vara det mest dmeokratiska, partierna. Dessa lever i en slags skuggvärld där en Preussiskt General skulle bli avundsjuk. Värst är (S) och det beror på att ni har haft makten så länge så ert parti är som en fästingbitet rådjur med folk som är med bara för maktens skull. Ska jag nämna namn?

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *