Socialdemokratisk Libyen kompromiss

Det borde stå klart för de flesta att västmakternas Libyen insats har målat in sig i ett hörn. Ett FN mandat på tveksamma grunder att uppräthålla en flygförbudszon har utvidgats till NATO deltagande i ett inbördeskrig utan klart slut och ett inofficiellt mål om regim change. Detta utan att det finns någon klart politiskt alternativ eller någon militär grupp som kan störta Gadaffi regimen utan hjälp av NATO trupper i Tripoli liksom större delen av ett land som sträcker sig ner över nordafrika. Där ingen tycks kunna säga vilket reellt stöd Gaddafi har.

Istället fäster man förhoppningen till att Gadaffi liksom hans söner ska bara ge upp och försvinna på något magiskt sätt för att sedan en nationell dialog mellan olika parter i demokratiska anda ska utbryta. Jag är mycket skeptisk till tron på att det ska gå att skrämma bort Gadaffi från makten.

Det behöver inte sägas att förutsättningarna för ett långvarigt gerilla eller inbördes krig finns liksom en permanent delning av Libyen är uppenbar för de som bedömer läget nyktert.. Vilket socialdemokraterna också gör i en mening i sin rapport.

…Det säger sig självt att mycket av Libyens utveckling avgörs av hur stort Gaddafis stöd egentligen är. Om Gaddafi har ett starkt stöd i västra Libyen uppstår enmardrömsliknande situation med ett framtida delat land där fredsbevarande trupper kommer att behövas under lång tid framöver. Om Gaddafi inte har det stödetkommer hans makt snart att erodera och situationen i Libyen komma på fastare mark.

Doktrinen om ansvaret att skydda innefattar heller knappast utbyte av en regering i ett inbördes krig där ena halvan av en befolkning stödjer var sin sida. Jag tror att vi är på god väg mot den mardröms situation som beskrivs ovan. 

Det är uppseendeväckande i alla för mig i sitt försök till analys av läget socialdemokraterna i sin rapport klart säger att att man vet inte vilket stöd Gadaffi har folkligt för att i nästa mening tala om en demokratisk folkligt revolution.  Och ännu mer att man talar om att målet nu i praktiken är regime change för västmakterna vilket varken FN mandat eller folkrätten ger mandat för. Eller att internationella brottsmåls domstolen används som internationell politisk påtryckning selektivt av stormakterna.

Ett scenario är där båda parter, uttröttade av striderna, till sist kommer överens om vapenvila. FN:s Department for Peacekeeping Operations har planerat för detta scenario och kan på kort varsel, 2-5 dagar, skicka dit en mindre grupp militära observatörer för att övervaka vapenvilan. I detta scenario kommer också FN att försöka få till en nationell dialog mellan alla grupperingar för att skapa en fredlig framtid i Libyen.

En annan utveckling är att båda parter utlyser vapenvila men fortsätter med striderna ändå för att vinna egna fördelar. I detta alternativ har FN i dag inte de resurser som krävs för att kunna upprätthålla en vapenvila. En nationell dialog har små möjligheter  att fungera. Om detta blir fallet kommer en mer robust FN-styrka att behöva sändas till Libyen. I den händelse att en sådan vapenvila proklameras och om FN så begär bör Sverige vara berett att bidra med fredsbevarande trupp. Det är dock mindre troligt att länder som ingått i koalitionen blir tillfrågade om att delta.

Vad ingen idag vet är hur stort Gaddafis stöd egentligen är. Teorierna skiftar från att han har ett reellt stöd i västra Libyen till att han endast hänger kvar genom att betala legosoldater och genom att betala ledande befattningshavare för att få stöd.

Den utveckling alla vill se är att Gaddafi lämnar sin post och att en nationell dialog kan inledas där alla grupperingar, från öst till väst, i Libyen kan finna en väg framåt. Mycket av det internationella samfundets politik syftar nu till att förmå ledande personer runt Gaddafi att inse att spelet är förlorat och att de enbart riskerar mer för egen del om de fortsätter att arbeta för Gaddafi. I detta ljus ska antagligen internationella brottsmålsdomstolens arresteringsorder ses. Endast tre personer namnges, överste Gaddafi, en av hans söner samt chefen för säkerhetstjänsten. Just nu kan alltså andra i ledningen hoppa av och hoppas på att slippa ställas inför rätta av domstolen.

Den politik som socialdemokraterna nu för fram i den senaste DN debatt artikeln är inte så mycket en svängning av den socialdemokratiska politiken som en betoning på civila insatser. Detta då till skillnad från de borgerliga debattörer och politiker likt Jan Björklund som krävt direkt deltagande med svensk militär i strider. Att samtidigt de politiska målen talar för en utvidgad militär insats under en relativt lång tid om Gadaffi inte försvinner gör situationen än mer komplex.

Socialdemokraterna vill nu hävda vapenembargot starkare med antar jag en överflyttning av korvetter från Aden bukten när flyginsatsen dras ner och i stort gjorts onödig för att upprätthålla en flygförbudszon. Men tanke på att majoriteten nya vapen till regeringssidan kommer till Libyen från söder med ett inflöde av både legosoldater och vapenleveranser kan dock man undra var de svenska korvetterna ska göra sin insats? Sahara? Oavsett hur de stärkta vapenembargot hanteras är den senast socialdemokratiska Libyen politik en kompromiss mellan olika delar av socialdemokratin. Så mycket är uppenbart.

Att socialdemokraterna sedan talar om om allt från fotbollslag till körer som ambassadörer för ett framtida demokratiuppbyggnad av Libyen samt att delar av den demokratifond som socialdemokratin vill upprätta ska användas för att bygga upp infrastruktur som förstörts i ett land som t ex hade den lägsta barndödligheten i Nordafrika före inbördeskriget och NATOs ingripande är en något verklighetsfrämmande syn i mina ögon. Det är bokstavligen frågan om att byn bombas sönder för att sedan byggas upp igen. Libyen politiken verkar ha tagits fram grundade på en socialdemokratisk ideal bild av hur omvärlden ser ut och borde se ut. Och vad den faktiska NATO insatsen innebär i form av krigsinsatser som ser ut att eskalera om väl de politiska målen att bli av med Gadaffi ska uppnås. Det är som om man från delar av socialdemokratin ser världen med 20 år gamla glasögon med uppbrottet av Sovjetunionen med Baltikum och Östeuropa som exempel och tillämpar det på nordafrika.

Nej det är inte seriöst tänkt. Nu var det väl knappast heller frågan om en djupgående säkerhetspolitisk analys på det förlängda VU mötet som troligen tog fram kompromissen förra fredagen. Istället handlade det om att hitta en politik som alla kunde ställa sig bakom som skulle ge S initiativet. Om detta var avsikten sköt man sig grovt i foten genom att flip flopa  eller på svenska politiskt velande.

Det behövs en seriös kritisk granskning och analys när partierna tar fram sin säkerhetspolitik. Sverige och socialdemokratin kan inte med ett försvarsdepartement i praktiken styrt av militären och en borgerlighet som glatt vill sitta med som passagerare på NATO/USA tåget låta liberala hökar ta över säkerhets och utrikespolitiken inom socialdemokratin. ’Responsibility to protect’ ska definitivt inte användas av stormakterna selektiv beroende på relationerna till respektive diktator. Men så ser det tyvärr ut. De medeltida monarkier i gulfstaterna  lär aldrig dyka upp i brottmålsdomstolen i Haag utan istället som allierad i Nato insatsen i Libyen.

Håkan Juholt är med sin år i försvarsutskotten av av de politiker som borde ha bäst förutsättningar att driva igenom en förändring baserad på faktiska kunskaper. Här väljer han då istället som det nu ser ut att vara en försiktig general. Håkan Juholt borde ha bytt ut hela den utrikesledning som verkar i stort sedan Göran Perssons tid och reformerat hela processen.

Svensk närvaro eller ej liksom civila bistånds insatser hjälper dock ingeting så länge inte en politisk lösning kan uppnås. När villkoret är Ghadaffis liksom hans familjs försvinnande från makten och troliga inställande vid Internationella Brottmålsdomstolen i Haag kan nog Libyen se fram emot fortsatt krig.

Om Ghadaffi med familj vägrar ge sig finns i slutändan bara ett alternativ för att åstadkomma den politiska lösningen. Det är förstås trupper NATO trupper i Tripoli. Vad blir socialdemokratins och Sveriges svar om NATO via FN ber om stridande trupp?

Mer i media:
Hård kritik mot S.,   ”Arvet efter Sahlin är för dåligt och svagt” BRÄNNPUNKT C: ”Vi välkomnar kovändningen”REINFELDT ”Sverige är en resurs”Juholt kritiserad inom de egna leden, AB

Bloggat:
S – Den svenska insatsen i Libyen måste breddas och omfatta såväl militära, humanitära som långsiktiga biståndsinsatser.Bakbind – Behov överflödigt, ta hem – ändra sig, utöka insatsenSeger eller död – om den libyska revolutionenInga drogade barnsoldater kvar?S om Libyen – Varför bör han bli trodd denna gång?Sossarna tappar mustaschen!Kovändning brukar det kallas!Kovändning av (S) i Libyenfrågan!Socialdemokraterna gör en pudel!(S) gör en pudel i Libyenfrågan!Varför ljuga först?Ship to Libya…Än (S)lank de dit…Det svänger om SVaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?I velande skogen han vallar sin hjord…Visst berättar lögnfabriken sanningen!Hur många turer blir det Juholt om Libyen?Säkerhetspolitiken har blivit medieutspel för S(S) är politikens SMHI – men med sämre prognoser(S)truligt, Martin Moberg, Mitt i Steget,

”Sveriges militära insats i Libyen måste förlängas” – DN.SE:
”Deltagandet med stridsflyg är den första i sitt slag sedan Kongokrisen i början av 1960-talet. För svenska förhållanden är detta ett stort och kvalificerat åtagande. Inför beslutet om det svenska deltagandet i den internationella insatsen valde vi socialdemokrater att förespråka att den svenska insatsen inte skulle attackera markmål eftersom vi ville vara säkra på att våra insatser skulle hålla sig inom FN-mandatets ramar.

Det var viktigt att regeringen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde enas om att utesluta attacker mot markmål. Att attackera markmål med ett oklart mandat medför i sig stora risker. Dessutom riskerar man att låsas fast i ett mycket långvarigt militärt åtagande. Flygstridskrafter utgör därtill ett kraftfullt vapensystem som medför stora konsekvenser om något går fel.

Sverige är ett av fyrtiotalet länder som deltar i den av FN beslutade och av Nato ledda insatsen i Libyen. Inom en bred koalition av detta slag kan uppgifter från tid till annan skifta. När vi från svensk sida tar ställning till fortsättningen bör vidden av hela det mandat FN-resolutionen 1973 vilar på finnas med som en  plattform. FN:s resolution handlar om tre delar; skydda civila, upprätta flygförbudszonen och hävda vapenembargot. Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att dels förbereda och markera beredskap för breda humanitära och civila insatser, dels klargöra alternativa vägar för militära insatser.

På den civila och humanitära sidan innebär det bland annat att ha beredskap för att kunna utöka det svenska biståndet till människor som på grund av konflikten i Libyen befinner sig på flykt. Det handlar om att positivt svara upp mot FN:s appeller på detta område genom att exempelvis anslå medel till internationella organ för att underlätta situationen i flyktingläger.

Sverige bör etablera sig som en långsiktig partner när det gäller uppbyggnaden av det civila samhället och demokratiska strukturer i Libyen. Här bör Sverige vara berett att redan nu deklarera en vilja till ett långsiktigt åtagande. Särskilt måste kvinnors situation och deras möjlighet att delta i samhällsuppbyggnaden uppmärksammas.

En svensk fond för stöd till och utvecklingen av demokrati bör inrättas.

Dessa förslag markerar djupet och seriositeten i det svenska engagemanget. Skapandet av öppna och demokratiska samhällen där människor kan leva i frihet är det som långsiktigt skapar fred och säkerhet.

Vad gäller framtida militära insatser anser vi att Sverige, om FN så efterfrågar, bör vara engagerat i den internationella militära insatsen i Libyen även efter att mandatet för det nuvarande svenska bidraget har gått ut.

Vi beklagar dock att regeringen i högt tonläge begränsat Sveriges engagemang i Libyen enbart till en automatisk fortsättning av den nuvarande insatsen. Det krävs i stället en bredare analys hur Sverige bäst kan göra nytta.

Vi ser inte att den svenska insatsen för att hävda flygförbudszonen fortsatt bör vara prioriterad givet det faktum att det libyska flygvapnet i princip är utslaget. I stället vill vi pröva alternativa vägar för mer relevanta militära insatser.

I stället för en flyginsats bör vi fokusera på att upprätthålla vapenembargot. En sådan insats kan handla om att bidra med marina stridskrafter.

Parallellt med det vill vi pröva möjligheterna att bidra med annan flygkapacitet, exempelvis transportflygplan.

I den händelse att vapenvila proklameras och om FN så begär bör Sverige vara berett att bidra med fredsbevarande trupp.

Socialdemokraterna anser att Sverige kan bidra såväl civilt som militärt i Libyen. Vi ska sträva efter att skapa demokrati, utveckling och hopp om en ny framtid i Libyen och i Nordafrika. Om detta ska vara möjligt måste debatten om de konkreta framtidsplanerna och Sveriges åtagande breddas. Därför presenterar vi nu förslag och inriktningar som ytterst syftar till att bana vägen för en framtid i frihet för Libyens folk. Vi vill och är beredda att bidra till en sådan utveckling.”

(Via .)

4 tankar kring ”Socialdemokratisk Libyen kompromiss

  1. Eric Rosenlund

    Det är av enorm betydelse att svenska folket stöder den frihetskamp som råder i Libyen. Den glädje som alla flyktingar upplevt som nu kan återkomma till Bengazi. Som den Svenske Libyen som startat en pitzeria som förser frontsoldaterna med mat. Den fantastiska eruption av konst, musik som redan utvecklats i de befriade delarna av Libyen. Quadaffis förtryck av det Libyska folket har nu brutits.
    Sverige får enligt socialdemokraterna bara se på när Kadaffis trupper vräker raketer över städer som dödar tusentals människor medan vi inte kan delta i bombning av dessa raketvagnar för risken att orsaka civila offer. Vilken relation till lidande!!!
    Ett fullt deltagande av sveskt flyg och marina stridskrafter för att stödja den Libyska inhemska stridsmakten emot förtryckarregimen  är för mig självklar.
    Det är ju defakto så att det är de inhemska frihetskämparna (freedomsfighters ff) som slåss mot Kadaffis legostyrkor. Merparten av de Libyska egna stridskrafterna slåss tillsammans med ff emot Kadaffis Legostyrkor från Algeriet, Chad, Vitryssland, Ukrania mm.

    Svara
  2. Eric Rosenlund

    Det är av enorm betydelse att svenska folket stöder den frihetskamp som råder i Libyen. Den glädje som alla flyktingar upplevt som nu kan återkomma till Bengazi. Som den Svenske Libyen som startat en pitzeria som förser frontsoldaterna med mat. Den fantastiska eruption av konst, musik som redan utvecklats i de befriade delarna av Libyen. Quadaffis förtryck av det Libyska folket har nu brutits.
    Sverige får enligt socialdemokraterna bara se på när Kadaffis trupper vräker raketer över städer som dödar tusentals människor medan vi inte kan delta i bombning av dessa raketvagnar för risken att orsaka civila offer. Vilken relation till lidande!!!
    Ett fullt deltagande av sveskt flyg och marina stridskrafter för att stödja den Libyska inhemska stridsmakten emot förtryckarregimen  är för mig självklar.
    Det är ju defakto så att det är de inhemska frihetskämparna (freedomsfighters ff) som slåss mot Kadaffis legostyrkor. Merparten av de Libyska egna stridskrafterna slåss tillsammans med ff emot Kadaffis Legostyrkor från Algeriet, Chad, Vitryssland, Ukrania mm.

    Svara
  3. Ulla Johansson

    Jag blev förtvivlad när jag i morse läste Urban Ahlin och Peter Hultqvist på Dagens Nyheters debattsida. Och nu kommer Ulf Bjereld (Newsmill) med sitt "engagemang för Libyen". Svensk socialdemokrati har tappat all sin ideologi; den de en gång faktiskt hade. Med entusiasm ställer de upp på

    USA:s-Frankrikes-Englands angrepp på Libyen. Sverige deltar i detta under NATOS ledning. Tänker sig socialdemokraterna nu att det är dags för Sverige att bli NATO-medlem? Entusiasmen för angreppet på Libyen och önskan att deltaga mer engagerat i detta pekar ju i den riktningen. Så detta yrande om att svenska krigsfartyg skall placeras utanför Libyens kust för att hjälpa till att upprätthålla "vapenembargot". När vapen strömmar in TILL REBELLERNA och det landvägen via Egypten! Vapenembargo?? Är dessa socialdemokratins män verkligen så naiva? Eller hur skall detta tolkas. Söndagsskolepratet om att stödja demokrati i Libyen är motbjudande. Har USA infört demokrati i Afghanistan och Irak? Däremot dödat hundratusentals människor. Slagit sönder deras länder. Och i Afghanistan fortsätter dödandet. USA vill inte införa demokrati i Libyen. De vill köpa landets oljetillgångar. Köpa billigt av de så kallade rebellerna. När landet delats upp. USA vill ha en militär närvaro – permanent – i Nordafrika. De vill hindra Kina att köpa olja och hindra Kinas handel med övriga Afrika. – USA bygger sitt imperium och hindren i vägen elimineras. Gaddafis regim diskuterade att nationalisera oljetillgångarna. Troligen var det detta som utlöste USA:s "ingripande". I detta blodiga och smutsiga spel ställer sig svensk socialdemokrati bakom nykolonialmakten USA. Accepterar verkligen socialdemokratins "gräsrötter" detta? – Som är en skam för socialdemokratin.

    Ulla Johansson

    Jag ger här länken till en artikel i Global Research: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va
    Artikeln belyser en del av spelet bakom "att införa demokrati i

    Libyen".

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *