Stefan Löfven inte lösningen på socialdemokratins ledningskris – föryngring och förnyelse av hela ledningen är..

Som Aftonbladet och Svd med flera tidningar redan beskrivit avsattes i praktiken Håkan Juholt av ett i stort enigt VU som inte hade förtroende för honom. Situationen blev omöjlig skulle jag tro för Håkan Joholt med en partiledning där majoriteten inte stödde honom. 

Vad som hände mellan förtroende diskussionen i det verkställande utskottet och när Håkan Juholt satte sig i bilen och åkte ensam till Oskarshamn medan Carin Jämtin höll presskonferensen och uttalade verkställande utskottets förtroende vet ingen annan än de inblandade. Men det verkar som Håkan Juholts omedelbara avgång kom som en överraskning för ett något handfallet verkställande utskott. 

Om det inte fanns någon kommunikation mellan de olika parterna kanske Ann-Marie Lindgrens rekommendation om psykologhjälp för det versktällande utskottet inte ligger så långt borta. 

VU behöver alldeles definitivt diskutera igenom sin egen roll och sitt eget ansvar för att det spårat ur så rejält. Det förefaller också klokt att diskutera hur man ska handskas med framtida meningsmotsättningar utan att gå i baklås. Varför inte ett veckoslutsinternat med hjälp av psykologer som vet hur destruktiv gruppdynamik kan fungera? Och hur man bär sig åt för att undvika det i fortsättningen?

https://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1742

Oavsett ligger ansvaret för socialdemokraterna situation ligger nu hos det verkställande utskott som i praktiken tog makten och ledningen över socialdemokratin. Och den person, Stefan Löfven del i det VU som övertalade honom att ta ett jobb som han själv var tveksam till om han var redo för. Som 3-hands kandidat. Om han tog arbetet av lojalitet med det parti han varit med i sedan 13-års åldern hoppas jag verkligen han både får de lag han behöver runt sig något Håkan Juholt aldrig fick och att Stefan Löfven har de personliga ledaregenskaper som kan ta socialdemokratin och Sverige in i framtiden. 

Socialdemokraterna behöver en ledare och en ledning som kan utveckla den socialdemokratiska rörelsen och partiorganisation för ett framtidens Sverige baserat på en kunskapsekonomi och deltagande i ett globalt internationellt samhälle. Det går inte att gå in i framtiden genom att blicka tillbaka mot ett Sverige som inte längre finns. 

Ann-Marie Lindgrens veckoanalys över socialdemokratin kris nedan pekar på något jag känt länge. Socialdemokratins problem är inte en rörelse med 100-tusen medlemmar eller ideologi eller värderingar utan själva partiorganisationen och partikulturen i sin slutenhet. Där partiorganisation på riksnivå och riksdagsgruppen mentalt sitter kvar i Rosenbad och som regeringsparti alltför mycket.   

Man kan börja med frågan var någonstans krisen hade sitt centrum.

Det något dystra svaret är just – partiets centrum. VU och riksdagsgrupp verkar mer eller mindre ha imploderat under hösten. Krisen i partiet är i hög grad en kris i partiets ledande skikt.

Det är en röra av olika syn på politisk strategi, personliga motsättningar och personlig revanschlusta, gammalt groll från SSU:s fraktionsstrider och den gamla vanliga revirstriden mellan partidistrikten. Ett antal misstag av Håkan Juholt släppte lös maktkampen på allvar, men omvänt kunde en del misstag ha förhindrats, om Juholt från början haft mer av en stöttande partiledning omkring sig. 

Processen kring budgetmotionen var förvisso illa skött. Men det ska knappast förklaras med politisk opålitlighet hos partiordföranden; det handlar primärt om brist på erfarenhet av att leda den sortens arbete, med dess blandning av ekonomiska och politiska bedömningar och kravet att kontinuerligt förankra och pröva olika lösningar med såväl tjänstemän som förtroendevalda.
 
Nu kan man ju tycka att det fanns en hel del erfaret folk i själva riksdagsgruppen som kunde agerat mentorer och handledare. Det verkar just inte ha blivit av. Till en del beror det förstås på att det inte överallt fanns någon önskan att stötta den nye partiledaren. Till en annan del handlar det om en egentligen märkligt auktoritär syn på ledarskapet: ledaren förväntas helt enkelt lösa problemen på egen hand.
 
Det kan vara ett arv från regeringstiden. Men också under oppositionsperioden 2006 – 2010 tycks partiledningen ha följt förhållandevis slutna beredningsprocesser. Med det röd-gröna samarbetet koncentrerades de reala besluten ännu mer till en liten grupp.

Och så hamnade en ny och orutinerad partiledare i situationen att tillsammans med en ny och oprövad kansliorganisation trassla sig igenom en tämligen komplicerad budgetprocedur, utan någon manual att förlita sig på. Att det blev rätt vingligt är inte förvånande.

Det behövs alltså ett antal förändringar utöver valet av ny partiordförande för att få ledningen i partiet att fungera bättre. Arbetsformerna internt måste bli öppnare; inte minst måste riktlinjerna inför arbetet med budgetalternativet diskuteras fram i öppnare former.
 
VU behöver alldeles definitivt diskutera igenom sin egen roll och sitt eget ansvar för att det spårat ur så rejält. Det förefaller också klokt att diskutera hur man ska handskas med framtida meningsmotsättningar utan att gå i baklås. Varför inte ett veckoslutsinternat med hjälp av psykologer som vet hur destruktiv gruppdynamik kan fungera? Och hur man bär sig åt för att undvika det i fortsättningen?

I slutändan handlar det om behov av ordentliga förändringar i en vid det här laget rätt gammal organisationsstruktur, med (för) många led mellan medlemmarna och de högsta beslutande organen. Partisekreteraren har utlovat att förslag till valprocesserna ska skickas ut på remiss ”inom kort”, och det är välbehövligt.
 
Sist men inte minst måste man göra upp med de motsättningar om den politiska strategin, som länge sopats under mattan och just därför fortsatt att ställa till problem. Jag tror egentligen inte att motsättningarna är så stora, men de har, åtminstone på vissa håll, kommit att tolkas så – och det har i sin tur påverkat agerandet. 
 
Det finns en stor längtan inom alla de delar av partiet som fungerar att ”få tala politik”. Och visst är det politiken som borde stå i fokus. Just därför är det nödvändigt att ta tag i de litet besvärliga frågorna. Fortsätter de att nödtorftigt döljas i kompromisser som ingen ändå godtar kommer de att fortsätta att irritera.

Vi kan inte göra som vi gjorde senast det begav sig: Välja en ny partiordförande, dra en lättnadens suck och tro att med det är problemen lösta.

Om vi ska få en nystart i partiet, inte bara en ny partiordförande, måste vi städa upp en massa gammal bråte. Och då menar jag ”vi” – inte bara partiordföranden. Ansvaret för partiet är vårt gemensamma.

https://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1742 

Stefan Löfven måste öppna upp socialdemokratin, förnya partiorganisationen och partiledning, utveckla politiken för framtiden och ja överbrygga djupa konflikter mellan olika delar av rörelsen och hantera partidistrikt och personer som krigar inbördes om makt och inflyttande över ett krympande parti.

Till det måste Stefan Löfven ge socialdemokratin tillbaka trovärdigheten som ett kompetent regeringsalternativ, ge socialdemokratin en tydlig politisk profil med konkret politik som ger en skiljelinje mellan moderater och mocialdemokrater, skapa en klar internationell socialdemokratisk hållning inkluderande EU och ja ta initiativet i stora globala frågor som finanskris och klimatfrågor.

Det är ett jättearbete att ta den svenska socialdemokratin in i framtiden, Något som kommer vara beroende både av en partiledning som kan förändras och utvecklas och medlemmar och sympatisörer om engagerar sig.

Och allra viktigast är om socialdemokraterna kan hittat nya former för politiskt engagemang och klara av bygga en ny folkrörelse. Om socialdemokratin ska vara relavant i framtiden kan inte grunden för engagemang i partiet bygga enbart på att man gick med i SSU som 13-åring eller äter, lever, arbetar och sover inom rörelsens alla olika delar. Socialdemokratin kan inte längre vara en sekt som för den egna gruppen som Leif Pagrotsky en gång kallade den. Eller den politiska rörelsen för ett LO där en stor grupp lo-medlemmar röstar på något annat parti. 

Jag är pessimist om framtiden främst tack vare det sätt som politiken och organisationen hanteras sedan valförlusten 2006 och det tal som Stefan Löfven höll i dag gav mig ingen större optimism. Det var historiska tillbakablickar och en retorik riktad till en djup skapad socialdemokratisk ledning och partiorganisatin från en grå-sosse ur djupet av rörelsen. Inte så förvånande kanske. Men blinken mot framtiden saknades. 

Var finns det nya socialdemokratiska folkhemmet?

Media: AbAb2Ab3SvDSvD2ExpExp2DNDN2GPGP2,Nyheter24Resumé, Autoliv,  AbAB2DNDN2DN3DN4SvDSvD2ExpExp2SVTSRGPGP2SydöstranÖstranLänstidningenDagens ArenaVärmlands folkblad 12Dala-demokraten 12FolketGotlands folkbladNorrländska socialdemokraten 12FolkbladetPiteå-tidningenVästerbottens folkbladDagbladet 123ArbetarbladetAb 12Veckans affärerDN 1234KvPSvD 12Expr 123SVTSRGP 123DN,

 

Andra bloggare som skriver:
Alexandra Einerstam om valet förlorat 2014,  Löfven leder, gruppledaren följerLika tydlig, pragmatisk som uppkäftig | Mitt i steget, Johan Westerholms bloggDet nya laget och en punktering

3 tankar kring ”Stefan Löfven inte lösningen på socialdemokratins ledningskris – föryngring och förnyelse av hela ledningen är..

  1. sl

    Socialdemokraternas hela politiska strategi har alltid haft två ben; konkurrenskraftig exportindustri och permanent stigande skatter, där politiken använder skattemedlen till rationell stordrift snabbare än marknaden kommer fram till samma resultat. Befolkningen upplever ett politiskt styrt liv och stigande levnadsstandard. Problemen med denna strategi är våra handelspartners försöker samma sak, de vill också sälja dyrt och köpa billigt, och att när skattetrycket passerar 50% blir det huvudproblemet för alltfler. Socialdemokraternas traditionella strategi har alltså problem själva de inte rår över.

    Person och Sahlin försökte sig på ”det gröna folkhemmet”; ett fantasiprojekt där ännu högre skatter, främst på konsumtion av livsnödvändigheter, skulle säljas in till massorna meddelst småborgerlig knapphetsmoral, ganska lutherskt och därmed med trovärdig klangbotten, men vi vet hur det gick i valen 2006 och 2010. Inför kollapsen vill partiets ledande organ backa ur återvändsgränden, traditionell socialdemokrati krymper av negativism och sparande, det behövs storslagna projekt av investeringar och spenderande som pekar framåt och en majoritet kan stödja. Då är vi tillbaka med traditionellt stigande skatter, alla jublar på Sveavägen 68, men frågan är om väljarna tror sossarna denna gång. Det är inte bara skenande elpriser och bensinskatter, alltså ”förnyarnas” politik, stigande inkomst- och fastighets-skatt, dvs ”de traditionellas” grundbult, har också en majoritet mot sig.

    Stefan Löfvén ska nu bli en samlande kraft, dvs få de två lägren att enas om en politik, det betyder att det gröna folkhemmet ska giftas med traditionell industri- och utbildningspolitik och bostadsbyggande, enda sättet att finansiera detta är mer skattehöjningar och tvångsarbete som motprestation mot a-kassa. I skärningspunkten ligger kärnkraftsfrågan, där kan faktiskt inte falangerna enas med mindre än att ”förnyarna” accepterar kärnkraften som lösning på koldioxidutsläppen, eller att de traditionella accepterar att staten skjuter en grundbult för exportindustrin, nämligen låga elpriser, i sank. Därför är utnämningen av Löfvén ett tecken på  tillnyktring, men det betyder inte att han får ihop det, eller att han lyckas sälja det till väljarna.

    Stigande skatter är ingen valvinnare, frågan är vad de ska hitta på istället när valmanskåren upptäckt att stigande konsumtionsskatter är ännu värre.

    Svara
  2. Pingback: Socialistiska Partiet: På S-fronten intet nytt | Svensson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *